2008
CD
Decca Records 478 0377 DH

Detta är Kathleen Edwards tredje album och vad som nu tonar fram ur högtalarna är en artist som helt klart har nått sin fulla potential som artist och låtskrivare, för jag kan redan nu slå fast att detta är hennes bästa platta så här långt i karriären. Och då ska ni veta att redan hennes två tidigare album var riktigt bra, men nu har hon onekligen hittat helt rätt i sitt musikskapande, för hon har nu tagit ytterligare ett eller två steg och nått den fulla potential som de två första skivorna skvallrade om.

Här hittar vi, förutom några medlemmar från hennes utmärkta turnéband, idel ädel studioadel när det gäller musikerna, eller vad sägs om namn som Don Heffington, Bob Glaub, Benmont Tench och, naturligtvis, Greg Leisz. Dessutom så dyker en annan av Kanadas unga och mycket skickliga singer/songwriters och en av undertecknads större favoriter på senare år, Justin Rutledge upp på ett spår. Det finns med andra ord inget att anmärka på det musikaliska framförandet, utan det är rakt igenom av absolut yppersta klass.

Alla elva spår som vi bjuds på är skrivna av Edwards själv och precis som jag antydde ovan så är det de bästa låtar som hon åstadkommit så långt i sin karriär. Musikaliskt så handlar det inte om några revolutionerande grepp utan det är samma typ av rotrock som präglat tidigare plattor, och till alla ni som gillar Lucinda Williams men som ännu inte upptäckt Edwards, så kan jag bara säga att nu är det dags, hon har nu nått en nivå som utan tvekan tål att jämföras Williams.

Låtmaterialet håller en genomgående oerhört hög klass, inte minst vad avser texterna som är lite av Edwards signum, precis som de är för Williams för övrigt. Det finns naturligtvis lite av de traditionella hjärta/smärta texterna, men Edwards undviker hela tiden att använda sig av slitna klichéer, utan har förmåga att beskriva känslorna på ett sätt som känns på samma gång fräscht och ärligt. Exempel på detta kan höras i de suveräna sparsmakade och huvudsakligen akustiska balladerna Sure As Shit och den smäktande, bitterljuva Scared At Night, där Edwards akustiska gitarr får lite sällskap av en svepande steel och lite elektrisk gitarr som skapar en perfekt känslomässig inramning till berättelsen om platonisk kärlek och till slut också saknad, när hon beskriver sin sista stund tillsammans med sin vän; You took you’re final breath and that was that/I’d never seen a person die before/I tried so hard not to cry, you know.

Men annars dominerar mera tempostarka låtar, som de raka rockrökarna The Cheapest Key och Oh Canada, där vi tydligt kan höra influenser från både Neil Young och Tom Petty. Den senare låten är en obehaglig, svårmodig historia som undrar varför en svart flickas död inte röner tillnärmelsevis lika stor uppmärksamhet i pressen som en vit flickas. Mera politiska och samhällskritiska kommentarer fås i den Springsteen-doftande heartlandrockaren Oil Man’s War, där en ung man och hans flickvän flyr norrut för att han ska slippa bli inkallad för att slås i ett krig som han inte är ett dugg intresserad av att dö i. Även den sanna berättelsen om den mördade tonåringen Alicia Ross är en mörk och sorglig historia som tecknar en allt annat än smickrande bild av det nordamerikanska samhället.

Men det är inte bara mörker och elände hela tiden, det finns plats för lite humor och hopp också, som i ovan nämnda The Cheapest Key och inte minst i den gungande countryrockaren I Make The Dough, But You Get The Glory som ställer frågan om vem det är som egentligen står i rampljuset. Men allra bäst är kanske det avslutandet kraftprovet Goodnight, California, en smygande suggestiv låt i halvtempo, vilken känns som en ögonblicksbild från en sjabbig bar i en gammal film noir där vilsna, ensamma själar med brustet hjärta möts i en desperat jakt efter sällskap, som trots sina emotionella handikapp ändock lyckas uppbåda en sorts hoppfullhet som på samma gång är både sorglig och brutal uppriktigt; Sitting in this corner bar/you can tell me who you are/I’m not going to lie or anything/you don’t have to speak/if you keep looking at me.

Men jag skulle utan vidare kunna gå igenom samtliga spår på plattan, för de är som sagt av oerhört hög kvalitet rakt igenom, och med genomgående starka texter så är detta en musikalisk upplevelse som inte en seriös älskare av rejäl rotrock bör missa. Det är utan tvekan ett av 2008 års bästa album så här långt och ett som dessutom fortsätter att växa ytterligare för varje gång som jag hör det, där både musik och inte minst de starka och engagerande texterna verkligen kryper in under huden på lyssnaren och håller denne i ett järngrepp från första till sista tonen. Om inte det är en bra beskrivning på ett mästerverk så vet jag inte vad som är…

Roger Persson - 20080625