Justin Townes Earle har med denna sin senaste release producerat sitt tredje album på lika många år, men något tecken på överproduktion står tack och lov inte att finna, utan detta nya album är minst lika bra som närmast föregående Midnight At The Movies. Men det är också en bild av en mycket problemdrabbad och grubblande ung man som han förmedlar till oss, ett intryck som dessutom förstärktes ytterligare när den planerade touren som skulle följa upp detta album fick ställas in då han istället såg sig tvungen att (ytterligare en gång) lägga in sig själv på rehab för sitt drogmissbruk.

Fast musikaliskt så är han i absolut toppform kan vi i alla fall konstatera då han här serverar ett delikat album med 10 egna kompositioner av mycket hög klass och som tidigare konstaterades ger oss en bild av en ung man som uppenbarligen har en hel att svårigheter att ta itu med. Redan i det inledande titelspåret, en härligt svängig och medryckande mixtur av honky tonk med rockabillystuk, så förmedlar han en berättelse om en man som funderar på att ta sitt liv genom att dränka sig.

Mera rykande rockabillyinfluenser med härligt pumpande ståbasspel från superbe bassisten Bryn Davies får vi den likaledes energiskt hänförande Move Over Mama, medan Ain’t Waitin drar ner lite på tempot för att istället mynna ut i en suggestiv rockabillyblues om en man som njuter av att för en gångs skull inte ha några som helst planer för den omedelbara framtiden.

Lite klassiskt arbetarpatos i countryfolk-kostym serveras också i en hyllning till arbetarklassens vardagshjältar i svåra tider i Working For The MTA, och i samma musikaliska spår går också Wanderin’, där han funderar över vilken plats och roll i livet han egentligen har och där användandet av munspel gör att tankarna osökt går till Bob Dylan.

Fast min personliga favorit är nog den släpande halvtempo-balladen Slippin’ And Slidin’ som försetts med en värmande musikalisk bakgrund där en Hammond och en blåssektion skapar en härlig rhythm & blues-känsla, en mörk berättelse om en man som är oförmögen att lära sig av sina tidigare erfarenheter och som istället sjunker djupare in i ett träsk av depression och drogberoende. Lite mera av samma rhythm & blues-influenser bjuds i alt. country/soul hybriden Christchurch Woman, som tillsammans med countrybluesiga One More Night In Brooklyn berättar lite mer positiva historier om kärleken, medan den mera traditionellt countryfolkliga Learning To Cry istället handlar om olycklig dito.

Detta utmärkta uppbåd av låtar presenteras på ett helt oantastligt sätt av Earles superba band, med Jason Isbell, Bryan Owings, Skylar Wilson, Josh Headley och den allra mest drivande kraften i musiken (ja, förutom Earle själv då förstås), Bryn Davies fantastiska spel på ståbasen som löper som en röd, definierande rytmisk tråd genom hela albumet. Och produktionen som Earle har kokat ihop tillsammans med Skylar Wilson ger en lite gammaldags känsla och inramning med sin varma, lite diffusa ljudbild som passar musiken alldeles utmärkt.

Så han har gjort det igen, sina problem till trots har Justin Townes Earle åstadkommit ett nytt förträffligt album som är fullt i klass med föregående alster, ja kanske till och med ytterligare lite bättre. Han må ha personliga problem och demoner att brottas med, men någon negativ inverkan på hans musikaliska förmåga verkar dessa inte ha, snarare tvärtom, ett fenomen som ju egentligen inte är särsklit ovanligt när det gäller skapare av stor konst och kultur. Det är också inte ovanligt att de kreativa utlopp som skapandet av (i detta fall) musiken ger kan vara behjälplig när det gäller att bearbeta dessa problem. Och medan vi hoppas på det bästa för Justin Townes Earle så kan både vi och han förhoppningsvis finna tröst i detta utmärkta album som utan tvekan framstår som ett av 2010 års bästa.

Roger Persson - 20110214