Jag har genomgående varit ganska avigt inställd till Bob Dylan under mer eller mindre hela mitt liv. Mycket beror förstås på hans mycket speciella röst, men också på att jag först av allt (nästan) bekantade mig med en skiva som vad ansedd som en oerhörd klenod i musikhistoria och som jag nästan hatade! Det är förstås Blonde on Blonde jag syftar på. För ungefär ett år sedan skrev jag en recension av den skivan och fyra andra och konstatera att jag trots allt hade en viss respekt för karln. Ingen av skivorna var någon fullpoängare men jag insåg i alla fall att det fanns mycket att utforska i massor av olika stilar. Man kan ju inte gilla allt, men en del av det jag hörde var i alla fall riktigt tilltalande!

När jag så nu tar mig tid att skriva om den här skivan vill jag ta tillbaka allt negativt jag har haft att säga om Bob Dylan genom åren. Jag vill ta allt det och invertera det för det här är hur bra som helst! Genast första gången jag hörde den här skivan förstod jag att det här skulle vara den som skilde agnarna från vetet. Den som får den gamla hunden att sitta och den som till sist får syndaren att vakna!

Det är en perfekt avvägd skiva musikaliskt. Det är precis rätt blandning av folk, folkrock, blues och country för att jag ska gå igång. Bob Dylans röst kommer verkligen till sin rätt och det känns heller inte som att det är han med ett kompband. Det känns snarare som en komplett helhet och det är precis så det ska vara.

Utan att gå in på några detaljer känns det också som att vartenda ord i texterna betyder något. Det finns inget överflöd någonstans, det finns inget som borde ha sagts annorlunda och inlevelsen i de ganska dystra betraktelserna beskrivs med en perfekt melankoliskt röst! Jag har lyssnat igenom den flera gånger, som är brukligt inför en recension och jag har ännu inte hittat något att klaga på. Det är sent nittiotal och Dylans röst är precis lagom sliten för att vara helt underbart karismatisk.

20090812 - Tommy Söderberg