Kris Delmhorst tillhör ytterligare en i raden av unga, skickliga singer/songwriters som har kommit fram under det senaste decenniet och hon parkerar sig i den mer moderna och alternativa änden av genren där folk möter mera moderna popinfluenser. Hon kryddar dessutom denna gång anrättningen med en tydligare antydan av indie och lo-fi (jämfört med de närmast föregående plattorna Strange Conversations och Song For A Hurricane vill säga) som gör att vi hamnar i samma musikaliska trakter som Maria Taylor, Aimee Mann och Thea Gilmore.

Det är denna gång också lite mera lågmält, där näst intill barskrapade arrangemang med instrument som vibrafoner, cello, mandoliner och även ett ganska frekvent användande av samplingar samsas med mer vanlig instrumentering som tillsammans skapar en minimalistiskt och drömsk ljudbild. Hon har här också fått god hjälp av Sam Kassirer, som tidigare jobbat med bland andra Josh Ritter, som både spelar flera instrument och även delar producentansvaret med Delmhorst.

Men detta är av godo ska det vissa sig, då det är en uttrycksstil som passar Delmhorst och hennes lite lätt späda röst utmärkt och bidrar till att skapa en fräsch, stämningsfull atmosfär, som även påminner en hel del om en annan ung kvinnlig singer/songwriter som gjorde en av förra årets bästa skivor, Rosalie Deighton. Dessutom gästar en annan mycket talangfull singer/songwriter, Jeffrey Foucault (som hon för övrigt är gift med), på ett par spår.

Till detta har hon naturligtvis också i vanlig ordning komponerat en handfull riktigt bra låtar. Hon skriver små poetiska och inte sällan mångfacetterade texter om livet och kärleken på ett sätt som emellanåt påminner lite om en av de riktigt stora musikaliska poeterna, nämligen Leonard Cohen. Smakprov på hennes poetiska ådra fås direkt i inledande Blue Adeline, en lågmäld låt i halvtempo som givits en lätt spöklik musikalisk inramning av svepande stråkar tillsammans med tydligt accentuerade trummor och cymbaler där hon beskriver saknanden av en gammal vän; And inside my soul you’re an open window/even now I still think I feel that wind blow.

Hon använder sig även av samma recept med tydligt markerad, pumpande percussion mot en i övrigt återhållen instrumentering i Kiss It Away, och i den suggestiva, mustiga hyllningen till gränslös kärlek som är Heavens Hold The Sun; when you get here I’m gonna greet you like the desert greets the rain, som är en av få mera kraftfulla och ”högljudda” låtar på albumet. Lite mera lättsamma, poppiga utflykter fås i To The Wire och 1000 Reasons som med sina smittsamma och effektiva refränger mycket väl skulle kunna bli riktiga radioplågor i sommar.

Annars dominerar som sagt mera lågmälda och långsamma låtar, ofta med finurliga texter där förtvivlan blandas med hopp, där förlust och saknad ställs mot nya upplevelser och kärlek. Bland dem som utmärker sig som särskilt bra finns, förutom de redan nämnda, If Not For Love, en sympatisk liten filosofisk fundering som går ut på att det är kärlek som är meningen med livet, och den släpande, twangiga Riverwide som bär tydliga spår av K.D. Lang. Till mina favoriter hör också den bitterljuva, spröda balladen Birds Of Belfast och den optimistiska Midnight Ringer, som predikar att det alltid också kommer något gott ur till synes onda tilldragelser; well it takes take to give, takes death to live.

Men till slut så blir det ändå lite för många låtar som påminner lite för mycket om varandra, såväl musikaliskt som textmässigt, för att detta ska vara ett album helt i toppklass. Det känns som en sorts mättnadskänsla infinner sig fram mot albumets sista låtar som gör att åtminstone mitt intresse avtar en smula på slutet. Detta betyder dock inte att dessa låtar är dåliga på något sätt, för det är de verkligen inte, utan snarare bara att Delmhorst med fördel hade kunnat låta albumet vara ett par låtar kortare. Det här är också ett album som kräver en hel del tålamod, då det tar lite tid för den lite udda musiken att riktigt gripa tag i lyssnaren och det var först vid fjärde, femte genomlyssningen som jag började inse att detta faktiskt var ett riktigt bra album. Det betyder å andra sidan också att det är en upplevelse som fortsätter att växa och bli större och bättre efterhand och som uppmanar till upprepade lyssningar. Det räcker mer än väl för att denna lilla, till synes oansenliga, pärla till album ska få en kraftfull rekommendation till alla som gillar sin contemporary singer/songwriter-musik lågmäld och stämningsfull.

Roger Persson - 20080522