Jennifer Davids påbörjade sin musikaliska karriär redan som åttaåring. Eller nja, det är kanske mycket sagt, men en lekskolefröken upptäckte tidigt Jennifer Davids speciella musikaliska talang och när hon var åtta fick hon sitt första piano. Pianolektioner följde, men när pianoinstruktören ville hon skulle spela klassiska stycken av Bach, Chopin och Beethoven var hon mycket mer intresserad av att improvisera. Att spela popsånger på gehör var mer lockande än att spela efter nedtecknade noter.

Det är kanske detta som är den musikaliska hemligheten bakom den väl sammansvetsade repertoaren på denna hennes andra fullängdsplatta. Det känns som om vi som lyssnare påbörjar en resa med ett bestämt slutmål. Låtarna tycks följa den kronologiska ordningen av ett förhållande i sönderfall, genom uppvaknanden, självinsikt och nya kortare kärleksaffärer, fram till att slutligen kommit över den tidigare partnern och starten på ett nytt liv. Vissa av låtarna känns i det här avseendet tydligare än andra. Exempel är öppningslåtarna Drawing the Line, I’m Not Over You och Without Him men även plattans avslutning med Keep on Dancing och titelspåret, Brand New Start. Lite paradoxalt är dock att jag finner plattans mellanspår som de allra starkaste: Fallin’ och kanske framförallt guldklimpen Lost in Reverie, som är min absoluta favoritlåt på plattan.

Alla låtar är skrivna, arrangerade och producerade av Jennifer Davids själv tillsammans med pojkvännen Armin Ludaescher och när det gäller så här personlig musik tror jag definitivt det är rätt väg att gå. Resultatet ligger någonstans i hybridlandet mellan popjazz och soulballader. Jennifer har en mycket tydlig röst som inte innehåller den minska whiskey, men den blir aldrig lika jobbig att lyssna på som en del övertydliga sångerskor tenderar att bli. Hon svävar kanske inte ut så mycket från grundregistret men hon tar sig heller inte vatten överhuvudet i de högre partierna och att hon har en kraftfull botten. Det kanske till och med är hennes starkaste kort på röstfronten när jag tänker efter. Förutom sång och sångpålägg svarar också Jennifer Davids själv för keyboards och piano. Armin Ludaescher spelar även han en del piano och keyboard men även gitarr och till och med bas på ett par av spåren.

Men när allt kommer omkring kan man inte kalla det här för särskilt nyskapande musik, det är heller inget som jag vanligtvis skulle gilla särskilt mycket, det är egentligen alldeles för kommersiell skvalmusik för min smak. Jennifer själv menar att hon inte på något sätt har återuppfunnit hjulet men tycker att hon har satt sin personliga prägel på musiken. Det måste vara därför jag gillar den så mycket. Plattan har ”det” eller pricken över i:et som skiljer agnarna från vetet skulle man kunna säga.

Tommy Söderberg - 20070129