2006
CD
www.daverichband.com LIVIDDRB1

Dave Rich Band är en ny konstellation och detta är deras första album, men Dave Rich själv är åtminstone ingen nykomling i musikbranschen, han har tidigare släppt 5 album som soloartist. Och detta är i första hand Dave Rich’s show, han har själv skrivit samtliga låtar och han sjunger själv första stämman, dessutom spelar han gitarr och piano också. Så visst är detta i nästan alla väsentliga avseende i första hand Rich’s eget lilla projekt.

Som ni kanske noterat ovan så är albumet dessutom självutgivet, de har alltså inget skivbolag bakom sig utan kör sitt eget race helt independent, även om man tydligen har ett distributionsavtal med Proper Records. Det kan därför vara lite svårt för den intresserade att få tag på albumet men det går bra att beställa direkt från deras hemsida om man inte har lycka någon annanstans. Detta ger dock en artistisk frihet och man får väl förmoda att det är detta som i första hand tilltalar, för det brukar ju inte vara förenat med några större ekonomiska fördelar direkt.

Musikaliskt handlar det i stor utsträckning om brittrock i samma tradition och anda som Coldplay och U2, men jag misstänker att det också har lyssnats en del på Pink Floyd genom åren. Men det är en lite lätt återhållen typ av modern brittrock på gränsen till pop som är lite mindre pompös än vad ovannämnda grupper presterar, vilket beror på att dessa blandas upp med influenser från mera sansade popartister som Bruce Hornsby och Marc Cohn och precis som dessa så låter Dave Rich gärna pianot spela en central roll i musiken, vilket för all del utmärker även Coldplay.

Musiken framförs av övriga gruppmedlemmar på ett sätt som skvallrar om att det rör sig om kompetenta om än inte exceptionella musiker, men ett litet utropstecken måste dock ges till Brian Garrett som spelar lead-gitarr, egentligen den enda väsentliga ingrediens i musiken som Dave Rich själv inte tagit kontroll över, och när han ges lite större utrymme att släppa loss lite i ett par av de mera tempostarka spåren så avslöjas att det rör sig om en mycket kompetent musiker som kanske skulle ha fått lite mer utrymme än vad han de facto har fått.

Det tycks för övrigt som om hela bandet överlag verkar trivas bättre när de får sträcka ut lite mer i de snabbare spåren jämfört med de lugnare, men det kan nog även bero på att låtmaterialet är lite ojämnt och att de bästa låtarna är i stor utsträckning just de mer tempostarka. Inledande titelspåret Overload hör utan tvekan till höjdpunkterna, en ganska mörk och ångestladdad historia om att bryta ihop. Emotionell härdsmälta avhandlas vidare i den finurliga We’re done, som nog är plattans bästa spår, vilken visar att Rich inte alls är en oäven låtskrivare då det visar att det inte är någon partner som det tagit slut med, det är kärleken som företeelse som det är slut med: Why do I always end up hating someone?/seems like love leads me down the barrel of a gun/I’m not gonna play this game again with anyone/me and love – we’re done. Liknande funderingar över människans mentala tillkortakommanden återkommer även i Human condition, uppenbarligen ett tema som intresserar Rich och som visar att det finns goda låtskrivarkvalitéer när det stämmer för honom. Samtliga dessa spår drivs dessutom av en härlig frenesi i både Garretts gitarrspel och Rich’s hesa röst, som påminner en hel del om David Gilmour och som lämpar sig väl för de bitska och aggressivt syrliga texterna i dessa spår, vilka är utmärkta exempel på att Dave Rich Band står sig väl när det gäller rivig, modern gitarrdriven brittrock.

I övrigt är det dock sämre ställt med låtmaterialet, även om både Simply falling och Nobody’s perfect är behagligt mjuka och följsamma pianoballad med hyfsade melodier men som lider av väl banala texter. Dessutom visar dessa att Rich’s röst saknar den nyanseringsförmåga som krävs för att på ett effektivt sätt uttrycka mer subtila känslor. Så till slut så står vi med ett album som innehåller en handfull goda låtar men dessvärre också en hel del som är både musikaliskt och litterärt mer eller mindre ointressanta. Men det är ändå totalt sett en intressant debut av en grupp som definitivt har förutsättningar att utvecklas till något riktigt bra om de bara lyckas höja låtskrivandet till en högre och jämnare nivå och kanske också vässar framförandet lite till. Men att lyckas med det är ju i och för sig kanske inte så ”bara”…

Roger Persson - 20070506