2011
CD
Black River Entertainment LLC BRE2011-3

Sarah Darling är ett nytt namn på countryscenen, även om detta faktiskt är hennes andra album. Hon håller till inom den del av countryn som vi brukar kalla contemporary country, eller countrypop om man så vill, och hennes debutalbum som kom häromåret var en ganska trevlig historia från en, som det verkade, lovande artist som nog skulle kunna utvecklas till något riktigt bra så småningom. Så därför tyckte jag att detta hennes andra album skulle bli mycket intressant att lyssna till.

Innan vi går in på själva musiken vill jag dock nämna något om själva formatet på utgåvan, för den är, ska vi säga, lite annorlunda än vad man är van vid, vilket i detta fall tyvärr inte alls är något positivt. För av någon outgrundlig anledning har (gissningsvis) någon pr-nisse på skivbolaget tyckt att det var en bra idé att lägga musiken på två cd-skivor istället för en, fast än den totala längden på ”albumet” inte är mer drygt 45 minuter, det vill säga ganska normal längd, vilket resulterat att man får två plattor i ”ep-format” istället för en normal platta. Varför man gjort detta har jag inte lyckats hitta någon förklaring till, men jag för min del tycker att det är oerhört irriterande och tämligen korkat, det bör ju sannolikt inte bidra till några ekonomiska fördelar och inte verkar det rimligt ur ett miljöperspektiv heller. Obegripligt.

Nåväl, nu har det ju inget med musiken att göra, så raskt vidare till mera relevant kritik. Musikaliskt är det som så ofta när det gäller modern Nashville-country helt oklanderligt. Vi hittar ett starkt urval av de sedvanliga studioässen såsom David Hungate, Paul Franklin, Tom Bukovac, Pat Buchanan, Biff Watson och Glenn Worf bland musikerna och så dyker också Vince Gill upp och sprider lite stjärnglans. Produktionen har för övrigt en annan studioräv som väl annars är mest känd för sina kvalitéer som keyboardist haft hand om, nämligen Jimmy Nichols.

Fast när det gäller just produktionen måste jag dock höja ett första varningens finger. Inte för att den är dålig, men det låter precis som alla andra moderna Nashville-produktioner brukar göra, varken mer eller mindre. Tänk Trisha Yearwood eller Taylor Swift så har du en god idé om hur det ter sig. Om det sedan är något som är bra eller dåligt kan man ju diskutera, men originellt blir det ju definitivt inte på något vis.

Låtmässigt så bjuds vi på tolv spår, fast i praktiken är det bara elva eftersom en av låtarna återges i både en ”vanlig” och en acapella-version, varav nio är original som Darling själv har skrivit, om än med hjälp av andra kompositörer, samt två covers som jag återkommer till lite senare. Även här så är kvaliteten genomgående hög, men precis som produktionen så lider också låtmaterialet av att vara lite förutsägbart och tillrättalagt. Det finns helt enkelt lite för lite spetsar och kanter på albumet om man så säger, det finns inget som sticker ut lite extra och kräver din uppmärksamhet vare sig det gäller text eller musik, det blir helt enkelt aldrig riktigt angeläget. Det är förstås hela tiden mycket väl framförd och lättlyssnad countrypop det handlar om, och visst finns det såväl effektiva melodier med starka refränger som pampiga ballader som spänner över ett hyfsat stort spektrum både vad avser tempo och stämningsläge. Men ändå så tenderar albumet som helhet att luta lite för mycket åt det lite enformigt förutsägbara istället för det trivsamt igenkänningsbara som jag misstänker att man siktat efter här.

Det som faktiskt blir det bestående intrycket av det här albumet är istället de två covers hon har valt, då de på ett sätt är det enda som sticker ut och som är lite vågat tycker jag. För att ge sig på två så klassiska låtar som U2’s With Or Without You och Elton John/Bernie Taupins Sorry Seems To Be The Hardest Word är ju om inte direkt dumdristig så i alla fall djärvt. Och eftersom hon dessutom lyckats sätta lite personlig prägel på dessa så blir resultatet faktiskt inte illa alls, för det förtjänar hon både respekt och all heder tycker jag. Synd bara att inte lite mer av den djärvheten står att finna på resten av albumet också, för då hade det här kunnat bli riktigt bra, istället för bara ytterligare ett hyfsat countrypop-album bland många andra som det nu blev.

Roger Persson - 20110413