2008
CD
Yep Roc Records YEP 2187

Rodney Crowell har numera en lång men också ganska ojämn karriär bakom sig. Under 80-talet så gjorde han flera bra skivor som kulminerade i den utmärkta Keys To The Highway 1989, en av mina personliga favoritalbum inom country. Men sedan gick något snett, för under första halvan av 90-talet så släppte han en räcka album som ärligt talat bara blev sämre och sämre och han övergav därför solokarriären under några år i slutet på 90-talet och dök upp i ett par olika grupprojekt (The Cicadas, The Notorious Cherry Bombs) istället.

Uppehållet gjorde förmodligen gott, för sedan han tog upp solokarriären igen 2001 med The Houston Kid så har han hållit en mycket hög och bra standard och detta hans fjärde album under det senaste decenniet fortsätter på den inslagna vägen. Numera är countryinfluenserna lite mer nertonade och det är istället en singer/songwriter som drar mer åt folkrock till som har tonat fram på de senaste albumen.

Som vanligt så omger han sig med utmärkt folk med musiker som Doyle Bramhall III, Greg Leisz och Jay Belleros, och i producentstolen har den här gången Joe Henry (Mary Gauthier, Bruce Cockburn) tagit plats. Henry gör inget större väsen av sig utan han låter produktionen följa musiken så att säga, men han har dock skapat en lite skitigare ljudbild än vad vi hört tidigare som dock passar Crowells lunkande folkrock alldeles utmärkt, nästan som om den blivit lite mer direkt och angelägen.

Men så kan ju Crowell, när han är i form vill säga, verkligen det här med att skapa musik som kryper in under huden och verkligen fångar lyssnaren uppmärksamhet. Och precis som på de tre närmast föregående albumen så är han i form också på detta. Musikaliskt så låter det som sagt ungefär som det brukar numera, ganska lågmäld och lite lätt återhållen folkrock, och texterna håller minst samma udd och skärpa som de brukar.

Han har med åren blivit en slipad observatör som levererar insiktsfulla kommentarer om människans, och i synnerhet manliga, tillkortakommanden. Bevis för detta får vi direkt i de tre inledande spåren, titelspåret som är ett av de mer tempofyllda och riviga spåren, därefter den lågmälda akustiska balladen Moving Work Of Art och slutligen den lätt bluesiga The Rise And Fall Of Intelligent Design. Dessa tre spår kan ses som förlängningar av varandra där han ger oss en tankeställare kring vilken plats och roll som kvinnan egentligen har i det moderna samhället, och där han konstaterar att den manliga tendensen till objektifieringen av kvinnan i stor utsträckning fortsätter idag och att han själv också är en del av problemet. Han uttrycker också detta med all önskvärd tydlighet i den sistnämnda av dessa tre låtar när han funderar på vad som hade hänt om han själv hade kunnat vara kvinna ett tag; maybe I’d want to stick around for awhile until my heart got broke/maybe then I could find out if I’m a half decent man or if I’m just a joke.

Överhuvudtaget så är förhållandet mellan män och kvinnor ett tema som löper som en röd tråd genom hela albumet och han återkommer till det vid flera tillfällen, som i den stillsamma duetten med producenten Joe Henry I’ve Done Everything I Can, eller i den raka folkrockaren I Want You #35 där han uttrycker en minst sagt onormal nivå av åtrå; I can’t blame you if you think that I’d tie you to the kitchen sink/drain your pockets drink your blood and drag you through the muck and mud/it must be said you made you’re bed but I want you. Sexuell besatthet är också ämnet i den skönt svängande rhythm & bluesen i Funky And The Farm-boy medan han i den avslutande smäktande balladen Closer To Heaven faktiskt istället konstaterar att den slusk till man som han är trots allt har möjligheten att bli en bättre människa och kunna leva ett lyckligt liv; I look like a trainwreck I feel like a blob/’til you get to know me you may think I’m a snob/but I’m closer to heaven than I’ve ever been.

Det här är ytterligare ett i raden av utmärkta album som kommit från Rodney Crowell de senaste åren. Det bevisar att han är en av samtidens bättre låtskrivare och definitivt en av de skarpaste och intelligentaste kommentatorerna till de vedermödor som det för med sig att försöka vara en god och rättskaffens man, som dessutom har tillräckligt med självinsikt för att veta med sig att han själv allt som ofta misslyckas. Därför framstår Rodney Crowell idag också som en av de mest sympatiska och ärliga artisterna och det är inte många som kan mäta sig med den pregnans och angelägenhet som emanerar från hans musicerande. Formtoppen han hittade i början på 2000-talet håller i sig, och det är bara att hoppas att den fortsätter framöver också. För en Rodney Crowell i form är definitiv en av de bättre låtskrivarna och artisterna i modern tid.

Roger Persson - 20081101