|
||
|
 |
|
 |
||
| Cracker har nu hållit på och lirat sin alternativa rock på gränsen till No Depression i närmare 20 år och detta är deras åttonde studioalbum. Här bjuder de mestadels på högoktanig och energisk, ”no nonsense” alternativ rock, vars raka och direkta framförande sannolikt också har hämtat en hel del inspiration från punk och garagerock. Således får den som gillar lågmäld rock och lugna låtar leta någon annanstans för här finns i stort sett inget av den varan. De har på denna platta skrivit all musik själva (i vanlig ordning) men har också samlat ihop en ganska imponerande gästlista med bland andra David Barbe och Patterson Hood (från Drive By Truckers), John Doe och David Immerglück (Counting Crows, John Hiatt), vilket borde borga för en ganska bra platta kan man tycka. Men personligen så tycker jag inte riktigt att de får till det helt och hållet denna gång. Det är lite för många av de förvisso intensiva och passande skramliga rockrökarna som har lite väl anonyma och fantasilösa melodier, det låter som om man har hört detta flera gånger tidigare redan första gången man här plattan, vilket inte är särskilt välgörande i längden, det blir efterhand smått långtråkigt och förutsägbart på den fronten. Detta motverkas dock till viss del av de ganska underhållande och vassa, texterna som många gånger är betydligt intressantare är melodierna. Yalla Yalla (Let’s Go) är en annorlunda antikrigs/vålds-låt, medan I Could Be Wrong, I Could Be Right pekar på att det kan vara en väldigt tunn linje mellan vad som är bra och dåligt i ett förhållande, så visst vet de hur man fixar till finurligt hårdkokta och tänkvärda texter. Den sistnämnda tillhör för övrigt också plattans bättre låtar, en av lite väl få gånger som de får sin råa, riviga alternativa rock att funka riktigt bra. Betydligt bättre, ja till och med riktigt bra, blir det annars när de släpper loss tydligare influenser från alt. country och No Depression i låtmaterialet och vi kan ana såväl Tom Petty som Jayhawks bland inspirationskällorna. Inte minst så gör dessa sig influenser påminda i den utmärkta Turn On, Tune In, Drop Out With Me som handlar om att alla ibland skulle må bra av att koppla av och lämna hela det moderna samhället bakom sig. Denna lättsamma, popinfluerade lilla countryrockare hade prytt sin plats på vilket Petty-album som helst och tillhör utan tvekan albumets höjdpunkter. Dit måste vi också räkna alt. country-twangen i Friends, en kul men samtidigt allvarsam beskrivning av villkorslös vänskap, samt den No Depression-doftande kärleksförklaringen Darling One. Tyvärr
så är dessa höjdpunkter lite för få för
att helheten ska bli riktigt bra, utan istället så lämnas
vi för det mesta med en förvisso aldrig mindre än kompetent
och hyfsad alternativ rock, men som också blir lite väl förutsägbar
och enahanda i längden för sitt eget bästa. Resultatet
blir därför en platta som, även om den är helt okej,
vid några få tillfällen glimmar till och visar att
det här faktiskt skulle kunna bli så mycket bättre om
de bara hade vågat sig på lite mera omfattande countryinspirerade
utflykter än vad som nu är fallet. Vilket är lite synd,
för fallenhet för alt. country och No Depression saknas då
verkligen inte. Roger Persson - 20090829 |
||
Cracker: