2010
CD
American Recordings B001395402

It’s a hard and dusty road, a hard and a heavy load/and the folks that I meet ain’t always kind/some are bad, some are good, some have done the best they could/and some have tried to ease my troubled mind/and I can’t help but wonder where I’m bound, where I’m bound/can’t help but wonder where I’m bound.

Orden kommer från inledningen på Johnny Cashs version av Tom Paxtons Wonder Where I’m Bound och det är en sammanfattning som så väl som någon summerar andemeningen i detta album. Det är en eftertänksam Johnny Cash som vi möter, en som inte är så besatt av sina demoner och ångest som vi hört på flera av de tidigare av inspelningarna i American Recordings serien. Istället är det ett porträtt av en man som söker försoning och acceptans av sitt livsöde och sina gärningar. Vilket i och för sig inte är så konstigt eftersom de här inspelningarna representerar de sista ansträngningarna i ett remarkabelt musikalsikt livsverk från en man som vet att hans tid snart är ute.

Det är naturligtvis också därför musik som besitter en betydande emotionell kraft och som känns oerhört uppriktigt och ärlig. Fast det har ju å andra sidan också alltid varit en av de starkaste sidorna av Johnny Cashs artisteri, men det förtjänar ändock att nämnas igen. Som vanligt är det Rick Rubin som står för produktionen och här har han tillsammans med de medverkande musikerna (bland dessa märks namn som Benmont Tench och Mike Campbell, samt gästspel från bland andra The Avett Brothers, Randy Scruggs, Marty Stuart och, förstås, June Carter Cash) skapat en mycket avskalad och naken ljudkuliss, i allt väsentligt akustisk sådan, som låter Johnny Cash och hans kraftfulla röst tillsammans med det utmärkta låtmaterialet stå i centrum för uppmärksamheten. Det är en ovanligt spartansk produktion för att komma från Rick Rubin kan jag personligen tycka, men i detta sammanhang är den inget mindre än så nära perfektion som man rimligen kan komma.

Och nära perfektionen är Johnny själv också. I låt efter låt tar han sig an funderingar kring sitt liv och sina gärningar, inte för att döma eller ens direkt rannsaka sig själv, utan snarare för en sorts konstaterande och accepterande av desamma, att han gjorde så gott han kunde även om resultatet långtifrån alltid blev bra. Han har endast skrivit en av låtarna själv, men genom sina personliga och ärliga tolkningar så gör han låtarna till sina egna.

Det finns egentligen bara toppspår här, men till favoriterna hör, förutom redan nämnda Wonder Where I’m Bound, Sheryl Crowes mäktiga försoningsapell Redemption Day och Kris Kristoffersons finstämda och hjärtskärande bitterljuva avskedstagande For The Good Times. Sistnämnda sång kunde inte ha passat omständigheterna bättre då man betänker att Cash inte bara visste att han snart själv skulle dö när han spelade in dessa spår, hans älskade hustru June Carter gick ju också bort under tiden som inspelningen pågick, vilket skänker en nästan kusligt känsloladdad extra dimension till Kristoffersons ord; Don’t look so sad, I know it’s over/but life goes on and this old world will keep on turning/let’s just be glad we had some time to spend together/there’s no need to watch the bridges that we’re burning.

Det är gåshudsframkallande på en sällan hörd nivå, och så naket utlämnande och uppriktigt att det bara inte är möjligt att inte bli djupt berörd. Till och med de två avslutande spåren, Ed McCurdys Last Night I Had The Strangest Dream och Queen Lili uokalanis traditionella hawaiianska avskedssång Aloha Oe som jag normalt sett hade tyckt varit lite väl sliskigt sentimentala blir i denna inramning istället bara helt ”rätt” så att säga.

Möjligen så gör omständigheterna kring detta album att jag blir lite mera medgörlig och mindre kritisk än normalt, och kanske så påverkas mitt omdöme mer än vad som är tillbörligt av hjärtat än av hjärnan. Men det är å andra sidan också poängen med detta album, ja det är väl egentligen den yttersta poängen med all musik eller konst över huvud taget, att tala dina känslor. Sällan har någon lyckats göra det på ett mera direkt eller effektivt sätt än vad Johnny Cash gör här. Därför kan betyget heller inte bli något annat än det högsta som står till buds. Det här är ett imponerande musikalsikt verk, väl värdigt att stå som en epitaf över Johnny Cashs likaledes imponerande musikaliska arv och gärning. Och bara för att driva hem den poängen så effektivt som möjligt så avslutar jag med att citera det traditionella titelspåret som får fungera som en talande metafor för ett musikaliskt livsverk som sannolikt aldrig kommer att falna, mannen själv må vara borta men genom sin musik kommer han att leva länge än;

There ain’t no grave can hold my body down/there ain’t no grave can hold my body down/when I hear that trumpet sound, I’m gonna rise right out of the ground/ain’t no grave can hold my body down.

Roger Persson - 20100517