2008
CD
Yep Roc Records YEP-2183

Under första halvan av 90-talet var Carlene Carter på god väg att bli en av de riktigt stora bland den då nya vågen av mera pop- och rockinfluerade, moderna countryartister och jag minns fortfarande med välbehag en mycket bra spelning som hon gjorde sommaren 93 (tror jag det var i alla fall) i Kristianstad. Då var hon en artist på väg mot toppen med den färska monsterhiten Every Little Thing (som väl är den låt som de flesta förknippar henne med) under bältet som pumpades ut via radio, folkparker och diskotek den sommaren.

Men sedan gick i princip allt åt helskota för henne, hon föll till föga för droger och bottenpunkten var väl 2001 när tillsammans med pojkvännen Howie Epstein (som ju spelade med Tom Petty och som dessutom producerade ett par av hennes framgångsrika album på 90-talet) blev tagen av polisen i en stulen bil i New Mexico tillsammans med en mindre mängd heroin. När hon sedan försökte få ordning på sitt liv och skaka av sig sitt drogberoende så drabbades hon under 2003 – 2004 av ytterligare allvarliga problem när hennes mor June Carter-Cash, henne styvfar Johnny Cash, systern Rosey Carter och förre pojkvännen Howie Epstein alla dog inom mindre än ett år.

Det är därför desto roligare att se att hon lyckats ta sig igenom denna säkerligen oerhört svåra tid och börjat göra musik igen. Och visst har dessa upplevelser färgat hennes musikskapande, konstigt vore det väl annars. Men i huvudsak så är det faktiskt samma glada och lättsamma, rock n’ roll flörtiga country som hon gjorde henne framgångsrik för femton år sedan. Och för den som undrar, så blir svaret jodå, det är i väldigt stor utsträckning lika bra nu som det var då.

Visst finns det ett par låtar med mera allvarligt innehåll, som balladerna Judgement Day och It Takes One To Know Me som uppenbarligen syftar på de livsomvälvande och svåra händelser som hon tagit sig igenom. Mera på samma tema fås i The Bitter End och Break My Little Heart In Two, men trots dess tungsinta innehåll så har de försetts med lättsamma upptempo melodier, precis som om hon vill betona att vi inte bara ska se (eller kanske snarare höra) det negativa utan att hon faktiskt lyckade ta sig igenom de svåra tiderna och nu är lycklig igen. För det framstår definitivt som om hon är det när man lyssnar på låtar som Why Be Blue, Light Of Your Love och inte minst Bring Love som alla tre är sån där snärtig, lättsam countrypop i samma anda som den gamla megahiten Every Little Thing som hon gör så förbaskat bra.

Detta är ett album som inte innehåller något nytt eller unikt på något sätt, och visst, en del av låtarna är lite mediokra om man ska vara helt ärlig, men Carlene Carter gör i stort sett samma sak som hon alltid gjort riktigt bra, det vill säga lättsmält och lättlyssnad country med effektiva melodier, refränger med rejäl hook och texter med substans utöver genrens vanliga klichéer. Och hon har dessutom sparat det bästa till sist, nämligen titelspåret som avslutar skivan. Det är en traditionell powerballad med en text som, med tanke på hennes livsöde, är en av de ärligaste och mest känsloladdade historier om hur en människa kan komma tillbaka från nästan overkligt svåra omständigheter och faktiskt dra kraft ifrån hela upplevelsen som jag har hört över huvud taget;

This hellraising angel had a fair share of heartache/Tears fell and tangled in the looks that will tell/But you’ll never know just how it feels/’til you fall all apart and you’re heart don’t wanna hear/what doesn’t kill me makes me stronger, what doesn’t kill me makes me stronger/I’ll hold on a little longer, what doesn’t kill me makes me stronger.

Det får mina nackhår att resa sig och fan vet om det inte blir lite fuktigt i ögonvrån också…

Roger Persson - 20080604