Det är med blandade känslor som jag sätter mig ned framför tangentbordet och skriver den här recensionen. Det är alltid mycket trevligt att höra välgjord och högkvalitativ soulmusik som det här senaste albumet från Solomon Burke innehåller, men omständigheterna är sannerligen inte alls roliga. Strax efter skivans fullbordande så dog den legendariske producenten och låtskrivaren Willie Mitchell, en institution inom soulmusiken (förmodligen mest känd för sitt samarbete med Al Green) som Burke valt att samarbeta med den här gången.

Och tyvärr inte nog med detta, för bara några dagar sedan när detta skrivs så avled Burke själv på väg till en konsert i Holland. Det är två giganter inom soulmusiken som på kort tid ryckts bort från oss och som kommer att lämna ett stort tomrum efter sig.

Men det är onekligen därför också en viss tröst att konstatera att detta samarbete, som alltså skulle komma att bli deras sista bidrag till musikvärlden, visar sig vara riktigt bra. Det är klassisk southern soul, helt utan ansatser till någon form av nyskapande eller uppfinningsrikedom, men oerhört välgjort och inlevelsefullt.

Till sin hjälp har de tagit några av de mest rutinerade och skickliga soulmusiker som går att uppbringa idag, där vi, bland andra, finner namn som Steve Potts, Lester Snell, Bobby Manuel och Mabon ”Teenie” Hodges. Producerat har förstås Willie Mitchell gjort och det är en mästerlig produktion av sedvanligt soulsound som möter lyssnaren. Det är ett varmt, mjukt och inbjudande sound med härligt sprakande blåssektion och en ruvande hammond i bakgrunden, inte sällan förstärkta med smäktande stråkarrangemang från The New Memphis Strings som ger den helt rätta och genuina inramningen för det mest spektakulära och finkänsliga instrumentet av de alla.

Och det är ju förstås Burkes fantastiska mörka och hjärtliga stämma, så omhuldande och fylld av livserfarenhet och själfullhet som någonsin. Det måste ha varit härligt att som producent jobba med en sångare som Burke, för det var bara att ställa karln framför en mikrofon och ge honom not- och text häfte så kramade han ur varje uns av innerlighet och känsla som det var mänskligt möjligt, även när låtmaterialet var mindre bra.

Och när han som här fick riktigt bra låtmaterial att jobba med, så var han snudd på magisk. Vi bjuds på 12 spår, de flesta kollaborationer mellan Mitchell och andra låtskrivare, men också ett par bidrag från Burke själv. Det här är som sagt klassisk southern soul det handlar om, ibland med lätta jazzinfluenser, ibland med lite countrystänk, lite blues här och var, och det är toppkvalitet från första till sista tonen. Det finns egentligen ingen anledning att framhålla någon låt framför de andra då de samtliga är mycket bra, men till de absoluta favoriterna hör titelspåret, nattklubbsjazzigaThe Error Of My Ways, den smäktande balladen It Must Be Love och den smittande svängiga, rhythm & blues-doftande You’re Not Alone.

Det är lätt att vid sådana här tillfällen bli lite väl nostalgisk och sentimental, men jag ska försöka att låta bli att gå i den fällan. Jag ska inte heller försöka påskina att det är det bästa som Burke eller Mitchell har åstadkommit, om inte för annat så på grund av att jag inte har koll på hela deras omfattande karriärer, men det kommer sannolikt ganska nära. Och som en epitaf över två mycket inflytelserika och förnäma karriärer så funkar detta album utmärkt. Vi får förvisso inte höra något som inte har hörts förut, men klassisk soul har inte gjort så mycket bättre än så här särskilt ofta. Det är äkta och innerlig soulmusik, som är så njutbar att man bara inte kan låta bli att bli på bra humör av att lyssna på den. För som Burke själv sjunger i ovan nämnda You’re Not Alone; You don’t need booze, drugs or pills/to solve you’re problems or cure your ills/I’ve got everything you need, satisfaction guaranteed, så är så sant som det är sagt.

Roger Persson - 20101018