2008
CD
Shout! Factory 826663-10846

Solomon Burke är väl en så bra beskrivning på begreppet levande legend som någon annan. Men så brukar han ju också anses vara en av de främsta soul- och rhythm & blues-sångarna genom tiderna, vilket jag definitivt också kan skriva under på. Det lär också bli svårt att hitta någon artist med mer rutin och erfarenhet då han nu närmar sig sitt sjätte decennium (!) som artist.

Hans karriär revitaliserades rejält i början på 2000-talet med ett par lysande album där han fick hjälp från flera andra storstjärnor som till exempel Bob Dylan, Van Morrison och Elvis Costello. Och häromåret så åkte han hem till Buddy Miller och åstadkom med denne och lite sånghjälp från bland andra Dolly Parton och Emmylou Harris en utmärkt country-soul skiva som jag inte har hört maken till sedan Arthur Alexanders glansdagar.

Och på den nya skivan så råder det heller ingen brist på namnkunniga kollegor, eller vad sägs om låtskrivartalanger som Eric Clapton, Jesse Harris (Norah Jones), Ben Harper och Keb Mo. Självklart är musikerna också i absolut toppklass med ess som Danny Kortchmar och Dean Parks bland de medverkande. Behöver jag egentligen tillägga att jag hade rätt höga förväntningar på detta album?

Det är farligt med höga förväntningar eftersom som risken att bli besviken blir så mycket mer överhängande. Och det skulle visa sig att det var precis vad som i viss mån hände med denna skiva. Efter första genomlyssningen var jag rejält besviken för den motsvarade verkligen inte vad jag hade hoppats på. Nåja, skam den som ger sig, efter ett flertal genomlyssningar så började en liten mer positiv bild trots allt att växa fram.

Det finns ett par riktigt bra spår här om man tar sig tid och lyssnar lite mera noggrant. We Don’t Need It är souldränkt blues med en sympatisk text om arbetslöshetens gissel. Ben Harpers bidrag A Minute To Rest And A Second To Play är suggestiv, tunggungande funksoul som passar Burkes kraftfulla sångstil som hand i handske. Även Understanding och Jesse Harris What Makes Me Think I Was Wrong är effektiva om än inte på något sätt nydanande soulballader som står ut lite från mängden här, precis som albumets höjdpunkt You And Me (även den av Jesse Harris) vilken är sån där klassisk rhythm & blues med ett nästan oanständigt sväng som utan tvekan platsar bland det bästa han har gjort.

Resten av låtarna är det däremot sämre ställt med, de är alldeles för slätstrukna och ordinära för att vara något annat än ointressanta som bäst. Dessutom är produktionen märkligt mesig och polerad, nästan som om man har försökt skräddarsy musiken för att passa in i på de stora radiostationernas spellistor bland all annan urvattnad och tråkig populärmusik som skvalar ut i FM-etern nu för tiden. Särskilt dåliga är Eric Claptons två bidrag, titelspåret och Thank You, där särskilt den förra låter mer som en sån där trött och uttjatad ballad som Phil Collins har hasplat ur sig om och om igen de senaste 25 åren. Det är, tyvärr, bara ytterligare bevis för att Clapton fullständigt håller på att försvinna in i dimman i menlöshetens träsk.

Som tur är så vet inte Solomon Burke vad ett oinspirerat framförande är för något, utan han kastar sig över även de sämre låtarna med samma oförfalskade entusiasm och den glöd som han efter närmare femtio år i branschen kan uppvisa är inget mindre än häpnadsväckande. Han lyckas med konststycket att göra även dessa till en lyssningsupplevelse som inte är helt bortkastad bara genom sin egen fantastiska vokala kapacitet och inlevelseförmåga. Det här blir därför trots allt en stunds riktigt hyfsad underhållning som också innehåller ett par riktigt höjdpunkter som kan avnjutas med stor behållning flera gånger. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att en artist av Solomon Burkes kaliber förtjänar ett bättre låtmaterial än det här och därför är jag till slut trots allt fortfarande en smula besviken på detta album.

Roger Persson - 20080830