|
||
2008 |
 |
|
 |
||
| Peter Bruntnell har kallats många saker, som ”en av Storbritanniens bästa låtskrivare” och ”Englands mest välbehållna musikaliska hemlighet” av stora mainstreampublikationer som The Independent och Rolling Stone. Det är långt ifrån alltid som jag delar dylika publikationers uppfattning, men i detta fall så instämmer jag odelat i de superlativer som delas ut. För en mer underskattad och ouppmärksammad artist än Peter Bruntnell får man leta efter. Detta album är hans sjunde och ytterligare ett bevis på att de ovanstående epiteten inte kunde vara mer välförtjänta. För de av er som aldrig har hört honom förut (och ni är förmodligen i stor majoritet) så är han en singer/songwriter som rör sig fritt mellan de olika grenarna av americana, country och folkrock och detta album är inget undantag. Lite mer lågmält och med mer betoning på den akustiska och folkliga aspekten på bekostnad av vad som förut ofta har varit mer dominerat av en elektrifierad americana är det, men för den initierade lyssnaren så känns den speciella, kärva och karga, musiken omedelbart igen. För det är allt som oftast dessa, de melankoliska och mörkare emotionella strängarna, som Bruntnell slår an. Som vanligt så har han tagit hjälp i låtskrivandet av sin ordinarie låtskrivarpartner Bill Ritchie och de har tillsammans skrivit alla låtarna på detta album. Anmärkningsvärt i sammanhanget är att detta konstnärliga utbyte sker via telefon, eftersom Ritchie bor i Kanada. Men det hindrar som sagt inte dem från att åstadkomma ljuvlig musik tillsammans. Precis som en annan kanadensisk singer/songwriter, Justin Rutledge, så skapar Bruntnell storslagen och nästan lite episk musikalisk poesi med sina drömska arrangemang med svepande stråkar, emellanåt kryddat med exotiska instrument som sitar och indiska orglar som skänker en lätt psykedelisk touch till musiken. Hans röst är fylld av en sorts naturlig ömmande, värkande kvalité som ger hans prosa en extra grad eller två av kärnfullhet på ett sätt som passar hans allt som oftast av svärta färgade texter alldeles utmärkt, för det går inte att ta miste på att det handlar om stora lidelser och passioner här inte. Misslyckade och kraschade förhållanden, förlorad kärlek och vänskap med tillhörande saknad och längtan, är väl förvisso inga originella teman för texter, men när de är så innerliga och uppriktigt bekymrade som de framstår i Bruntnells tolkningar så är det av underordnad betydelse. Exempel på detta fås redan i inledande False Start och inte minst i John där han inte skräder orden om sitt erbarmliga tillstånd på grund av en kärlek som på samma gång är både hans räddning och undergång; now I’m barely alive, in this juke joint dive/but I’ve sooner had died, than found this will to live. Låtmaterialet går övervägande åt det lugna och lunkande, balladinspirerade hållet till, men utan att för den skull bli tråkigt eller eneklspårigt. Jag skulle kunna fortsätta att räkna upp superba låtar som de lågmälda, sorgsna men på samma gång också vackra balladerna Clothes Of Winter och Sea Of Japan, eller den mera lättsamma och positiva gitarrpopen i klassisk brittisk anda som utgör Domestico, där han tydliggör sin kärlek till sin familj som uppenbarligen utgör en fristad av godhet och emotionellt välgörande i en annars mycket mörk och tungsint världsbild. Och sällan har väl ett mörkare mardrömsscenario målats upp än det vi får oss till livs i den ödesmättade Devils Good Son, medan avslutande tårdryparen Bluebeard trots allt erbjuder en gnutta hopp mitt i allt elände; everyone has a scar that wants some healing/any kind of cure could kill what it says/so turn the medicine down and bring on faith. Men oavsett hur bra nu alla de olika låtarna är var för sig (och oerhört bra är de allihopa, låt det inte råda något tvivel om det!) så är det ändå av mindre betydelse i sammanhanget. För här är det så att helheten utgör något som är större än summan av delarna, en andlöst vacker och stämningsmättad musikalisk och poetisk upplevelse som kan mäta sig med i stort sett vad som helst. Peter Bruntnell har nu under närmare 15 år och med en handfull superba album i absolut yttersta världsklass under sitt bälte bevisat att han är en singer/songwriter som inte står någon annan efter. För hur bra detta album än är så har han faktiskt gjort flera stycken tidigare som håller samma mästerliga klass. Han är därför enligt mitt förmenande inte bara Storbritanniens bästa singer/songwriter, utan en av världens bästa och som sådan förtjänar han att bemötas med samma respekt och uppskattning som exempelvis John Hiatt och Lucinda Williams, eller Springsteen och Dylan också för den delen. Jag skulle bli mycket förvånad om jag hör något annat album under 2008 som skulle visa sig vara bättre än detta.
|
||
Peter
Bruntnell: