Michael Bruce är förmodligen ganska okänd för de allra flesta, men för de som är insatta i Alice Coopers tidiga karriär, när det fortfarande var ett band, bör känna till hans kvaliteter som låtskrivare. Jag ägnade själv ganska mycket tid åt att konstatera det faktum att det var hans låtar som var de allra starkaste på skivor som Killer, Love it to Death och Billion Dollar Babies, när jag skrev min diskografi över Alice Coopers samtliga studioplattor för en tid sedan. Med det i bagaget formas förstås antagande i skallen om vad det här kan tänkas vara för slags musik och vilka kvaliteter det kan tänkas innehålla.

Nu ska man komma ihåg att den här skivan skrevs och spelades in strax efter Muscle of Love i början av sjuttiotalet och ingalunda är någon ny produkt även om den inte funnits tillgänglig på CD under särskilt många år. Man måste alltså placera den rätt på tidslinjen om man ska kunna greppa den typ av musik som återfinns på den.

Jag blir själv ganska besviken när jag inte hittar den typ av gitarr-riff som Be My Lover eller Under My Wheels bjöd på någonstans. Det är inte den typ av rockmusik som jag hade förväntat mig helt enkelt. Det är istället ganska likt musiken på Muscle of Love och kanske lite för mjäkigt för att passa mig perfekt. Det är förstås inte helt oväntat med tanke på när skivan är gjord och det är ju också så att Michael Bruce, tillsammans med Alice Cooper skrivit nästan hela Muscle of Love tillsammans. Ett tränat öra och ett stort fan av Alice Cooper bandet kan förstås uppfatta likheterna däremellan men mycket mer än så är det inte. Några låtar sticker förstås ut mer än andra och om man är samlare av allt som Alice Cooper medverkat i måste man ha plattan av den anledningen! Han gästsjunger nämligen på As Rock Rolls On, som ironiskt nog är bland det bästa materialet på skivan.

Nu innehåller just den här versionen av skivan en extra bonusdisk med inte mindre än sjutton extra låtar. Denna skiva känns initialt som betydligt bättre än den egentliga skivan och mer i linje med Killer och Love it to Death i sin musikalitet. Efter några spår blir det dock smärtsamt uppenbart att det faktiskt rör sig om demolåtar som inte riktigt är färdiga och som saknar den där extra lilla touch som färdig musik ska ha. De är lite för långa och lite för tjatiga men hade helt klart haft potential att bli riktigt bra om det arbetas igenom lite mer.

Vad blir det slutgiltiga omdömet då? Ja, något mästerverk lär det inte bli tal om, och heller ingen platta vars kvaliteter kan skanderas ut till massorna. Snarare blir det en rekommendation till komplettister som måste ha allt med anknytning till Alice Cooper. Ett betyg är svårt att sätta, eftersom det delvis rör sig om nostalgiska värderingar mer är objektiva analyser av musikens egentligen kvaliteter. Frågan är också om man ska nöja sig med att innefatta första disken i betyget eller om alla bonuslåtar ska räknas med? Jag skulle köpa fler skivor med Michael Bruce om jag hittade dem, men kanske mest för att ha dem i hyllan…

20100402 - Tommy Söderberg