2010
CD
Sly Dog Records SLY 3004

John Brannen är en amerikansk artist och låtskrivare som gör enkel och okomplicerad men också riktigt effektiv och robust rotrock, och hans senaste album Bravado är inget undantag. Det är förvisso inget som helst originellt eller nytt med hans musik, men vad gör det när han gör det så bra som han gör här. Vad som tyvärr heller inte är något undantag är att Brannen är ytterligare en av alla dessa skickliga rootsinfluerade artister som får skamligt lite uppmärksamhet, både vad gäller massmedia och kommersiellt.

Nåväl, nu ska jag inte gnälla mer om den saken (jag har ju dessutom gjort det förut!) utan istället återgå till det som är pudelns kärna, det vill säga själva musiken. Lite bluesinfluenser samsas med americana dito men oftast så drar det åt heartland-hållet till, gärna av den mera bredbenta Springsteen-modellen, speciellt när han låter Jim Hokes maffiga saxofonspel fylla ut ljudbilden.

Och dessutom så har han utsökt smak när det gäller att välja medarbetare, när det gäller låtskrivandet har han kollaborerat med, bland andra, Danny Tate, James House och Delbert McClintons gamle vapendragare Gary Nicholson. Och apropå McClinton så hittar vi bland musikerna några av dennes bandmedlemmar också i form av Kevin McKendree och Lynn Williams, tillsammans med andra toppmusiker som Bob Britt, Chris Donohue och utmärkta sångerskan Bekka Bramlett.

När det gäller produktionen så har han samarbetat med veteranen David Z och tillsammans så har de skapat en ganska rå ljudbild utan några konstigheter som ger ett skimmer av ruffighet som passar musiken alldeles utmärkt. Och som extra krydda så har vi Brannens röst, precis lagom rossligt livserfaren med lite Willie Nelson-knarr som ger framförandet den där lilla extra graden av trovärdighet. Jag skulle vilja påstå att musiken och framställningen av densamma som helhet kan väldigt väl beskrivas med hjälp av adjektiv som jordnära, bastant, kraftfull och ärlig.

Fast det gäller ju förstås att ha bra låtar också, och då kan jag gladeligen konstatera att det är finns bra täckning även för denna bit. Han har tillsammans med sina låtskrivarkollaboratörer åstadkommit en hop mycket goda låtar med mogna, innerliga texter om livets vedermödor i den amerikanska södern, brustna drömmar, kärlek- och relationsproblem. Återigen så är texterna på inget sätt originella vare sig vad gäller innehåll eller uttrycksform, men de har samma prosaiska, ärliga äkhetskänsla över sig som musiken i övrigt, vilket jag personligen finner vara mycket sympatiskt och charmerande.

Alla låtar håller mycket god kvalitet, men om jag måste framhålla några personliga favoriter så får det nog bli heartland-kryddade Still In the Game, den lätt soulbluesiga The Messenger, den utmärkta americana-lunken i Anywhere But Here, bluesrockiga Hoodoo Highway och den gitarrdrivna rotrocken i I Could Be Persuaded.

Så vad vi har här är ett knippe goda låtar som är framförda med stor inlevelse och stort kunnande vilket ger oss ett album med riktigt bra, om än helt konventionell, rotrock, och för mig så räcker det mer än väl för en helhjärtad rekommendation.

Roger Persson - 20110216