Melodifestivalen delfinal 4

Det här var väl på pappret det svagaste startfältet i hela tävlingen och även om jag tycker om att ha ett öppet sinne besannades mina värsta farhågor. Den ena katastrofen avlöste den andra och den här gången var det verkligen, som jag också nämnt under någon av de tidigare delfinalerna, olika nyanser av dåligt eller rent av uselt som gällde. Inte lätt att rangordna någonting då, men min vana trogen gjorde jag naturligtvis ett försök ändå!

1. Susanne Alvfengren
2. Next 3
3. Star Pilots
4. Agnes
5. Sarah Dawn Finer
6. Anna Salene & Maria Haukaas Storeng
7. Thorleifs
8. Malena Ernman

Jag vill påpeka att ovanstående lista inte på något sätt innebär att jag verkligen gillade något av bidragen och att jag nedan, i vanlig ordning, kommer att skriva om bidragen som det faller sig naturligt och inte i någon kvalitativ ordningsföljd.

Jag vet uppriktigt sagt inte vad det var Agnes hade på sig, tror hon att hon är medlem i Abba under storhetstiden? En åtsittande kroppsstrumpa med guldpaljetter eller liknande som kanske hade passat under glamrockens era, men knappast i melodifestivalen 2009! Fast nu kanske musiken är viktigare än kläderna och jag får väl medge att jag faktiskt gillade den mer än utstyrseln. Dock var det ett väldigt opersonligt och anonymt stycke musik och jag tror inte det hade spelat någon som helst roll vem som framför låten även om Agnes sannerligen inte gjorde det bättre!. Jag kände i vart fall ingen Love Love Love när jag hörde den.

Då var faktiskt Star Pilots, med Johan Becker, framstädande bättre och det var till och med en ganska schysst poplåt de hade i bagaget. Inget som egentligen föll mig i smaken men i alla fall ett kliv i rätt riktning. Det var också Susanne Alvfengren, som hade blivit hur gammal som helst sedan de stora hitsen för rätt många år sedan nu. Hennes falsett var katastrofal och jag satt och undrade lite över vart gotländskan hade tagit vägen? Det var inget som utmärkte sig lika mycket som jag mindes det som i alla fall!

Sedan var det dags för Fredrik Kämpes Finally i repris. För det kunde väl inte undgå någon hur lika vissa partier i Killing Me Tenderly var dem i den tidigare låten? Hur som helst var det ganska uselt och jag vet inte om tjejerna räknade med några extra röster på att visa halva pattarna. Det var inte sexigt och blev faktiskt bara motbjudande. Ska vi ha sånt med på programmet så ta steget fullt ut och bjud in Rockbitch då!

Nästa besvikelse, eller besvikelse kanske är fel ord kanske, för jag trodde absolut inte att Thorleifs skulle kunna leverera något vettigt överhuvudtaget. Nu var det ju i och för sig förvisso inte bra heller och sången var stundtals så katastrofal, i synnerhet i de högre partierna, att han helt enkelt måste varit rejält sjuk vid framträdandet, men tittar man på min ranking ovan så kom de ju inte sist i alla fall. Det gjorde däremot Malena Ernman och det berodde inte helt och hållet på henne då jag håller henne som en av de absolut starkaste sångerskorna i startfältet tillsammans med Sarah Dawn Finer, men låten funkade liksom inte… Jag har inget emot opera och heller inget emot det i de här sammanhangen, men hon var alldeles för svag i verserna och discoackompanjemanget passade heller inte tillsammans med hennes sång.

Då gjorde Sarah Dawn Finer betydligt bättre ifrån sig. Jag gillade inte låten något vidare och tycker den var riktigt intetsägande, men hennes röst är stark och hade det inte varit för detta hade den verkligen fallit pladask.

Next 3 imponerade kanske inte med sina röster, men låten – Esta Noche, hade ett lite annorlunda sound än allt det andra slätstrukna och jag gillade de inledande latinorytmerna. Sedan började det förstås genast tappa när de började rap i något pojkbandsaktigt sound. Horribelt egentligen, men refrängen var faktiskt helt ok.

Vänta nu förresten. Jag har ännu inte nämnt programledaren Petra Mede, beror det på en uppryckning från hennes sida? Nä knappast… jag var bara allt för upptagen med att kommentera allt annat jag inte tyckte om att hon helt enkelt fick stryka på foten och placera sig här sist på listan. Eller vänta… Sist måste jag förresten omnämna Agnes kanske inte så genomtänkta kommentar om hårfobi. Hon medgav att hon hade hårfobi, men att det inte gällde håret på huvudet utan på ”andra ställen”, var det upplagt för ett missförstånd bland småkåta tonårskillar eller?

Tommy Söderberg - 090301

Melodifestivalen Delfinal 3

Som vanligt går det väl inte att låta bli att inte kommentera programledaren Petra Mede. Skriver hon sina manus själv? I så fall, hur kan hon sova om nätterna? Nä, nu var jag lite orättvis, inte för att hennes konstlade och onaturliga sätt gick hem hos mig den här gången heller utan snarare för att hon faktiskt levererade något enstaka skämt som jag fann underhållande den här gången. Att smyga fram och försöka skrämma Alexander Bard med en bild av Carola gick hem hos mig i alla fall!

En annan sak, som jag faktiskt inte tagit upp tidigare och som är positiv, är hur man presenterar artisterna. Jag gillar den lilla korta och humoristiska presentationen där man med hjälp av några få bilder ska gestalta artisternas hela liv och karriärer!

Men musiken kanske ska stå i centrum? Det gjorde i alla fall Velvet, som om inget annat vore sant, åtminstone skulle ha ett pris för tävlingen största kjol. Den var så stor att hela köra fick plats under den om kom fram för att göra sig jobb när den öppnades. Musikaliskt var det dock intetsägande och anonymt och man vet att man är ointresserad av musiken när man tycker det är intressantare att spana efter kameltår än att lyssna på musiken. Intetsägande kan man förstås inte anklaga Rigo & The Topaz Sound Feat. Red Fox, trots det tramsigt långa namnet, för. I glada färger framförde de någon form av reggae-rap som faktiskt svängde en hel del på något kontigt barnsligt sätt. Dock har jag ett litet problem eftersom jag inte är helt säker på hur allvarligt de här grabbarna ser på sig själva. Självdistansen är uppenbar, men frågan är den är tillräckligt stor eller om det tar sig på för stort allvar.

Molly Sandén tar sig sedan ton i en relativt anständig ballad. Jag gillar låten men hennes framträdande var kanske inte riktigt vad man skulle ha önskat i sammanhanget. Visserligen är hon bara sexton år (och det hördes på hennes oerfarna och omogna röst) men hennes brist på inlevelse var det verkliga minuset i sammanhanget. Hon kanske blir bättre i finalen, vad vet jag, men jag hoppas det för låten kan faktiskt bli ganska bra efter några genomlyssningar. Det tror jag kanske även att EMDs låt kan bli, men just nu ligger den väldigt långt ifrån det som jag är intresserad av rent musikaliskt. Det var fruktansvärt förutsägbart och klyschigt och åter igen med en oerhört svag inlevelse.

Det där med bristande inlevelse är nog ett epitet som får stå för hela delfinalen för Mikael Rickfors, men sin halvtaskiga gubbrock hade heller ingen större framgång på det området. Tråkig låt som jag redan glömt bort, jag tror inte vi kommer att få höra mycket mer av den heller faktiskt. Maja Gullstrand, som jag gillade en hel del redan under tiden i Fame Factory där hennes speciella stil snabbt blev väldigt framträdande. Här tyckte jag hon var lite anonymare än vad jag mindes henne som och jag tror kanske att man antingen älskar eller hatar hennes röst. Jag tyckte det var hel ok och hon har helt klart ett personligt uttryck vilket är viktigt för mig.

Vad jag ska skriva om Sofia vet jag faktiskt inte. Hon hamnade längst ner på min personliga ranking av låtarna och jag har ingen aning om vad texten handlade om. Inte för att man alltid måste ha det men det kanske kräver lite mer engagemang av artisten om man ska kunna åsidosätta denna beståndsdel. Avslutade gjorde BWO, med en ballad den här gången. Det var absolut inget fel på den även om man naturligtvis kan ha en del åsikter om Alexander Bards klädstil. Men vid det här laget har vi väl lärt oss vilka kläder och scenframträdanden de brukar göra, så inte borde man bli förvånad över ridstövlar och en alldeles för stor ridhjälm? Låten var i alla fall riktigt bra, eller åtminstone minst dålig i startfältet men slogs ut till andra chansen av sextonåringen Molly Sandén!

Tommy Söderberg - 20090222

Melodifestival Delfinal 2

Jaha, då var det dags för delfinal 2 och mot bättre vetande hoppades man väl in i det längsta på en genomgående hög kvalitet. Resultatet blev förstås det omvända och det var om möjligt ännu sämre den här gången än vid första delfinalen. Petra Mede var inte roligare den här gången och katastrofen var ånyo ett faktum.

Först ut var Lili & Sussie i en ganska klädsam comeback, det både hördes och syntes direkt vilka det var som stod på scenen. Deras låt – Show Me Heaven, lät åttiotal så det stänkte om det och var faktiskt ganska medryckande. Och vem bryr sig om att tiden har gått och att Lili & Sussi numera knappast kan anses vara lika sexuellt depraverande som de en gång var, utan snarare att tantvarning måste utfärdas. Under duellen, för de blev föga oväntat utslagna till andra chansen av Måns Zelmerlöw, bjöd de också, på Petra Medes uppmaning, på koreografi från sin stora hit Oh Mama. En koreografi som i mångt och mycket var identisk med den i kvällens bidrag.

Vad ska man säga om Lasse Lind och Bandet? Inget är det något positivt i alla fall. Ett av de absolut sämre bidragen och om möjligt ännu sämre än hans bidrag förra året. Intrycket kunde kanske ha blivit bättre om han slutat mumla och talat ur skägget så man hade haft chansen att uppfatta delar av texten, men man kan ju inte få allt. Jennifer Brown var inte mycket bättre hon, en tråkig låt som inte var speciellt upphetsande. Det verkade som om hon ville förmedla med inlevelse än vad hon faktiskt klarade av och det blev bara blaj av alltihop.

Jag vet inte om hårdrock ska finnas med i sådana här sammanhang. Åtminstone inte den typ av pastisch som H.E.A.T. bjöd på. Varför klär man upp sig på ett sätt som hårdrocksbanden gjorde för tjugo eller ännu fler år sedan – och gör det på fullt allvar? För jag såg i vart fall ingen ironi, men jag kan väl i och för sig ha missat den. Låten gillade jag väl förvisso till viss del, men den var fortfarande otroligt anonym och inget som sticker ut från mängden.

Det gjorde heller inte Markoolio, åtminstone inte på ett positivt sätt. Hans låt – Kärlekssång från mig var bland det absolut värsta jag har hört i melodifestivalsammanhang och bland det klart sämsta i delfinal två. Humorn var förvisso uppenbart närvarande, men musiken så intetsägande och humorn på en sån nivå att om man inte är bekant med Markoolio sedan tidigare fattar man nog inte riktigt ironin. Om möjligt ännu sämre Var Amy Diamond, som åtminstone brukar kunna framföra låta med en stark hook eller så, men nej… Hon skulle möjligen kunna passa in i ”lilla melodifestivalen” eller något sådant men här har hon inget att hämta. Att Alexander Bard, vars låtskrivartalanger jag verkligen respekterar, var inblandad i låten hjälpte tyvärr inte heller och jag tycker det här var ovanligt blekt för att komma från honom.

Cookies n’ Beans bjöd på en fin countryballad som jag faktiskt uppskattade, inte för att den var speciellt bra egentligen, men den bröt åtminstone av från de andra bidragens monotonitet. Välsjunget och tonsäkert! Så har vi avslutande Måns då, han levererade ungefär vad man kunde förvänta sig och bjöd inte på minsta överraskning. En låt man redan hört många gånger tidigare och som ungefär är stereotypisk för hela melodifestivalenkonceptet numera. Icke oväntat gick och denna förhandsfavorit vidare till finalen – tillsammans med lika stereotypiska H.E.A.T.

Tommy Söderberg - 20090214

Melodifestivalen Delfinal 1

Som vanligt var det väl inget direkt blytungt startfält som tampades om de åtråvärda finalplatserna. På pappret kanske några av dem skulle anses vara favoriter, men musikaliskt var det inte mycket som utmärkte sig. Jag tänkte här kommentera bidragen och kanske till och med lite av det övriga arrangemanget med mina egna åsikter.

Ska vi börja med Programledaren – Petra Mede, en person som jag inte hade någon som helst koll på sedan tidigare? Ja, vad ska man säga… Katastrof är väl det närmaste ordet jag kommer på. Närmaste menar jag eftersom jag helt enkelt inte kan hitta några starkare ord i alla hast. Hon var verkligen inte bra, med en humor som jag hade hoppats få slippa i och med Luuks frånvaro, men ack vad jag bedrog mig. Fullständigt värdelös och jag tror inte jag drog på smilbanden en enda gång.

Musikaliskt fanns det väl något mer att glädjas åt även om man numera lärt sig att det mest blir olika nyanser av dåligt man bjuds på. Jag kan till exempel icke för mitt liv fatta varför Scotts överhuvudtaget gick vidare. Jag lyssnade på låten och försökte verkligen vara så vidsynt jag kunde, men satt helt enkelt och fattade inte om det var ett skämt eller inte. Det enda som möjligen var sämre var i så fall programledaren…

Först ut var i alla fall Nina, som, mer eller mindre såg ut som Xena. Inget fel i det, hon passade i konceptet och den rockiga låten hon framförda passade helt klart hennes röst. En klatschig refräng som säkerligen sätter sig redan efter några få spelningar. Hon gick så klart inte vidare till finalen till min stora besvikelse. Det gjorde heller inte Jonathan Fagerlund, men det gjorde inte så mycket. Hans pojkbandsaktiga sound var både tråkigt och intetsägande och jag kommer inte ens ihåg den längre.

Tyvärr visade inte heller Shirley Clamp, som kanske har Sveriges bästa schlagerröst upp någon av sina bästa sidor. Hennes låt – Med Hjärtat Fyllt Av Ljus, passade henne utmärkt och den kan säkert växa en hel del efter några radiospelningar, men hennes framträdande var under all kritik. Jag satt och funderade på om hon var genomförkyld eller inte för jag tyckte mig uppfatta många ”konstiga” toner under det framförandet. Lite synd kanske, men jag tror inte den låten hade haft någon större chans i den stora internationella finalen i alla fall.

Emilia, som ju hade en jättehit med låten Big Big World i slutet av nittiotalet, framförde en soulstänkare som faktiskt svängde en hel del, men tyvärr försvann lite av den lågmälda styrka melodin hade i refrängen. Det var inte längre något intimt som framfördes. Det kan man förstås inte säga om Caroline Af Ugglas, som bjöd på kvällens bästa inlevelse! Musikaliskt var det kanske inget som direkt passade mig, men om man har en inlevelse som nästan gör att jag börjar gråta, då är man bra! Det var helt klart en av kvällens höjdpunkter!

Alcazar gjorde väl ungefär det de brukar göra, en ok discodänga men som tyvärr hade en alldeles för svag refräng. Ett kul nummer att titta på om man gillar glitter och extravaganza men i övrigt en ganska tråkig musikaliskt upplevelse. Marie Sernholt, kvällens joker, var inte bättre hon. En ganska svag sångerska med ett bidrag som till sitt arrangemang påminner en hel del om förra årets vinnare, och det vet vi ju hur det gick för det!

Tommy Söderberg - 090207