Mordant:
Back From Hell

Mordant – Back From Hell – 2008
Mordant är ett band som redan funnits i olika konstellationer ett tiotal år. Deras influenser om man får tro dem själva är pionjärerna inom black metal – Venom och svenska Bathory. Musiken har alltså ambitionen av att vara lite old-school vilket märks ganska tydligt, det är inga speciellt märkvärdiga melodier och inga speciellt avancerade låtstrukturer heller, men ändå lyckas låtarna sättas sig och man kommer på sig själv med att nynna på både gitarrslingor och sång långt efter att man stängt av. Detta måste betecknas som positivt. Något som jag inte riktigt får kläm på är dock hur de klarar en livespelning då bandets trummis Necrophilliac, tydligen även spelar gitarr på demon. Jag vet heller inte riktigt hur de ställer sig till sin image, men jag får uppfattningen av glimten i ögat när jag, i kombination med konvolutbilden, läser vad medlemmarna kallar sig för: Bitchfire, Necrophilliac, Carnage och Soulmolester. Visserligen är artistnamn av detta slag inte ovanligt inom den extrema musikstil som det handlar om, men…

Först ut, av de tre spåren demon innehåller, är det vildsinta titelspåret Back From Hell, som nästan får mig att tänka i gargagepunk termer. Det som avviker från detta är det karekteristiska growl sångaren beganar sig av i bästa death metal stil och de gitarrslingor som ligger utanpå själva ljudmattan. Trummandet är stabilt och även om det inte utmärker sig på något sätt, än att ge punkkänslan i och med sin rytm, ger det en gedigen känsla åt musiken. Fall of Holiness är lite annorlunda, den känns mer kromatisk, framförallt gitarrtekniskt och har också en betydligt större variation i trummandet, det är en del snabbare passager med dubbeltramp och så vidare. Under refrängerna ligger det en sologitarr unisont med sången som för tankarna mer till Power Metal än den extremare variant av musik som det utger sig för att vara. Detta passar dock bättre i mina öron än den första låten. Det är mer musikaliskt, mindre statiskt och roligare att lyssna på helt enkelt. Sist ut är Infernal Evil, som för mig låter klart mest avancerad, åtminstone vad gäller strukturen. Snabba gitarriff som känns som en korsning mellan Iron Maidens Transylvania och Be Quick or Be Dead inleder, och är också ett återkommande tema. Jag gillar skalorna i denna, som får mig för tankarna en smula åt orienten. Det finns även här en sologitarr som ligger i refrängerna i likhet med Fall of Holiness.

Daniela
Summer's Rain:

Daniela - Summers Rain
Få människor klarar av att leverera den inlevelse Daniela besitter. Det märks att hon verkligen brinner för Rock & Roll men jag tror att hennes röst skulle låtit ännu bättre om hon låtit någon annan producera den. Det låter lite platt och livlöst på sina ställen men det handlar ju naturligtvis också om att produktionen håller den demokvalité man kan förväntas ha råd med i sammanhanget.

Att det finns röstkapacitet råder det ingen som helst tvekan om, och om man hört hennes tidigare singel Ride the Future förstår man hur mycket hon utvecklats som sångerska sen dess (2001). Hon låter inte alls som Tone Norum längre vilket gör, åtminstone den här resensenten, glad!

Däremot skiner influenser från ett antal andra metaldrottnignar igenom, där det kanske mest lämpar sig att nämna Doro Pesch och Lita Ford! Jag råkar också veta efter en del konversationer med Daniela att detta är två personer hon verkligen ser upp till så det är ju bra med den saken!

Vill du höra låten kan du förresten bege dig hit.
http://www.danielanet.com/

Tommy Söderberg - 20070407