HUR BÖRJADE DET EGENTLIGEN?

I början så tänkte Fulci bli läkare och vara konstkritiker vid sidan av sina studier för att få in lite extra pengar. Men när han vid en tågresa efter andra världskriget läste en artikel där det stod att de experimentella* filmstudiorna skulle öppna igen insåg Fulci att de var film han ville jobba med.

I början av sin karriär så var han assistent, ofta obetald, åt regissörer som Max Ophüls, Marino Girolami, Marcel L´Herbier och sin läromästare Steno som han jobbade med i femton år. Det finns också ett rykte som säger att Fulci började på Italiens bästa filmskola bara för att hans rika flickvän dumpade honom. Han försökte genom detta vinna henne tillbaka. Hon återvände aldrig till Fulci, och som Ni förstår så gjorde detta att Fulci fick mer tid för film och det hela utvecklades till slut att han blev ”Goremiester nr. 1”.

FILM EFTER FILM:

Fulcis regidebut kom 1959 med filmen The Thief (aka- I ladri). Fast det var dock i mitten av 60-talet som det började hända saker på allvar. Han fick hyfsad kritik för filmen Colt cantarono la more e fu: Tempo di massacro, (Massacre Time)1966. Det var en tung och våldsam western med Franco Nero i huvudrollen. I slutet av 60-talet gjorde Fulci filmen One on Top of Another (aka- Una Sull’altra).

One on Top of Another (1969) , A Lizard in a Womans Skin (1971) och Don’t torture a duckling (1972) var tre giallos som Fulcis gjorde innan han gick tillbaka för att göra western filmer i flera år framåt. 1969 började Fulci regissera renodlad skräck, hans första skräckis kom att bli Beatrice Cenci. Som verkar vara en intressant film då Fulci sagt att den var stor inspirations källa till sin senare zombieklassiker The Beyond (1981).

RÄTTEGÅNG:

I filmen A Lizard in a Womans Skin finns det en scen där några hundar med uppsprätta magar sakta plågas till döds. Detta var mycket bra effekter och Fulci drogs inför domstol men frikändes efter att Carlo Rembaldi visat upp de mekaniska hundar man använt sig av. Det sägs att scenen blev tvungen att klippas bort, men på dom gamla italienska och schweiziska utgåvorna så är scenen intakt. Filmen sägs också vara på väg ut på marknaden på DVD, innehållande två skivor, en med den oklippta italienska versionen, och en med den klippta amerikanska versionen, den som lever får se.

Att Fulci gillade grymma och våldsamma specialeffekter visade han också i filmen The Psychic (a.k.a Murder to the Tune of Seven Black Notes, 1977). Där inledning börjar med att en kvinna hoppar ut för ett stup och blir totalt söndersliten i fallet. Kritikerna tyckte detta var fruktansvärt men dom visste inte vad dom hade att vänta sig.

SUCCÉN:

Fulci var påväg att ge upp när hans genombrott inte kom. Men när Enzo G. Castellari inte ville regissera en film om en massa zombies på en ö så fick Fulci chansen. Han gjorde ett sista tappert försök och filmen Zombie 2-Flesh Eaters blev hans början till toppen. Filmen blev en dunder succé i Italien och den räknas idag som en av de bästa skräckfilmer som gjorts.

80-TALET:

I början av 80-talet kom Fulcis riktigt stora mästerverk. Filmer som City of the Living Dead (aka- Gates of Hell, 1980), The Beyond (aka- L´Aldila´, 1981), Black Cat (1981), The House by the Cemetery (aka- Quella Villa Acconta Al Cimitero, 1981) och The New York Ripper (1982). Den sistnämnda är en sevärd giallo med en touch av sleaze-filmen, något av en tillbakagång till den hederliga sex, våld och sadismskolan från sjuttiotalet. Den är otäckt välgjord, troligtvis med inspiration från surrealismen med scener som stundtals liknar Den andalusiska hunden (aka Un chien andalou).

1984 gjorde han filmen Murder Rock, en dans/giallo som inte alls höll samma höga klass tidigare 80-tals produktioner. Där ser man som vanligt Fulci i en liten biroll. Det är faktiskt så att han ser till att klämma in sig själv i några scener då och då. City of the Living Dead, New York Ripper, Devil’s Honey är bara några exempel.

Året innan det så var Fulci mitt inne i sin fantasyperiod under slogan ”allt som Amerikanerna kan göra kan vi göra bättre”. Filmen Conquest hade Fulci gjort efter stor inspiration av den amerikanska Conan- The Barbarian med Arnold Schwarzenegger, fast Fulcis film innehöll fler effekter och coolare monster. Han gjorde samma år filmen Gladiatorerna-The Fighter Centurions. Som senare visade sig inspirera amerikanerna till filmen The Running Man.

Sedan fortsatte det med Manhattan Baby (aka- The Possesed), där Clive Barker påståts ha blivit inspirerad av öppnings- och slutsekvenserna när han gjorde Hellraiser. Ni minns väl ”What’s your pleasure, sir”? Fulci själv tycker att hans bästa filmer gjordes under slutet av 60- och början av 70-talet.

Det gick verkligen upp och ner för Fulci, när han år 1987 kom med filmen Aenigma, som han själv var väldigt nöjd med och hoppades på en vändning. Han hade inspirerats av filmen Carrie (1976) när han gjorde denna film som handlar om en ihjälmobbad zigenarflicka som hämnas för sin död. Filmen hade Fulcis gamla goda still och innehöll en hel del bra effekter.

År 1988 så kom enligt många Fulcis ”slafsigaste” film, A Touch of Death (a.k.a- Quando Alice Ruppe Lo Specchio, When Alice Broke the Mirror). Den hamnade i skymundan, men är enligt mig en mycket bra film där Fulci ännu en gång visar upp sin komiska ådra.

Zombi 3:
Fulcis tolv sista år var drabbade av olika sjukdomar, därför blev han tvungen att lämna olika filmprojekt som han inte orkade med. Detta drabbade filmen Zombi 3 (1988), filmen som skulle göra den okrönta konungen till ”King of Zombies”. Men Fulcis version varför han hoppade av detta projekt handlade inte om att han var sjuk utan att det var omöjligt att samarbeta med personerna som han skulle göra Zombi 3 med, dom var alldeles för framgångslystna.

Fulci hoppade av när drygt en timma och femton minuter var inspelade. Vem som tog över regin finns det många versioner på, Bruno Mattei (känd för bl.a Hell of the Living Dead) påstår att det var han som tog över, medan Matteis manus kollega Claudioa Fragrasso påstår att det var han som regisserade.

Detta är inte den bästa zombiefilmen men man känner igen stämningen från andra italienska klassiska zombiefilmer. När A Touch of Death (-88) kom ut i Italien så började kritikerna, som vanligt, hacka på stackars Fulci. Han gjorde ju bara sjuka, vidriga och totalt ointressanta filmer som man inte skulle bry sig om, ja kritiken kom i massor och den var som vanligt inte snäll. Men den då benhårde Fulci brydde sig nog inte så mycket, han gjorde det han älskade att göra, chocka publiken.

Fulci gjorde succé (dock inte lika stor som på hans storhetstid i början av 80-talet) bland sina fans som hade väntat länge nog på en ny ”äckelfilm”, och det sparades inte på effekterna. Filmen gjord i slutet av en stor mans karriär blev inte speciellt populär bland kritiker, besserwissers och andra ”moraltanter” på grund av hans extrema ultra-våld. Men det var inte bara skräckfilm Fulci hann förgylla, han satte även sin prägel över västern-, action-, komedi-, fantasy- och SciFi-genre. Med filmer som Tempo Di Massacro (västern), Smuggler (blodig maffia-action), Senator Likes Women (en lite annorlunda erotisk/komedi), Conquest (SciFi/Fantasy i bästa Conan stil) och Fighting Centurions (SciFi/Action). Men det många av dessa filmer har gemensamt är att Fulci hade svårt att slita sig från sina älskade våldseffekter.

90-TALET:

Fulci hittade aldrig riktigt tillbaka till den där magiska stilen som han hade på 80-talet. Men han började känna sig friskare nu än vad han hade varit på mycket länge. Han ville verkligen göra en storslagen comeback, och filmerna Demonia och Nightmare Concert (båda från 1990) var klart bättre än tidigare försök, dom innehöll bra effekter och ett intressant, dock ej helt hållbart, manus. Han ogillade stora filmstjärnor och höll sig alltså till mindre etablerade skådespelare, ex. Florinda Bolkan, Brett Halsey och Jarred Martin.

År 1991 så kom dom två sista filmerna, Voices from Beyond och Door to Silence.

Sen hände ju det ingen trodde skulle hända, Dario Argento kom hem till Italien med svansen mellan benen efter fiaskot med filmen Trauma, och berättade att han och Fulci skulle jobba ihop. Tyvärr, så blev det aldrig något Fulci och Argento samarbete.

Lucio Fulci dog natten till torsdagen den 14:e mars 1996. Det var efter ett gräl med sin dotter Camilla som han glömde ta en av sina viktiga insulin doser (han hade diabetes). Då Camilla upptäckte detta och ringde efter ambulans så var det tyvärr redan för sent.

”En autuer har gått ur tiden”

Martin Persson