Fanatisk Film - Recensioner - Windmills of the Gods

I ett försök att dra igång ett nytt projekt försöker USA:s president övertala collageprofessorn Mary Ashley till att bli den nya ambassadören i Rumänien. Samtidigt agerar en ytterst hemlig organisation i det fördolda som också har vinning av Marys utnämning till ny ambassadör. Båda parter blir förkrossade när Mary, trots övertalningsförsök, tackar nej till uppdraget. När hennes make omkommer i en olycka några veckor senare kommer dock saken i ett annat läge, hon har inget som binder henne hemma i Kansas längre och tackar ja till posten efter att ha omprövat sitt beslut. Hon kastas in i en värld av intriger och falskspel där det inte är helt självklart vem man kan lita på eller om den bästa vännen faktiskt är ens fiende. Och vad värre är, hon har ett pris på sitt huvud.

2009-08-01

Tittar man på en film, eller miniserie gjord för TV som det faktiskt oftast handlar om, baserad på en bok av Sydney Sheldon förväntar man sig en viss form av intriger. Dessa brukar inte sällan vara väldigt lika de som återfinns i diverse såpoperor vilket i sig inte behöver vara någon nackdel. Det finns väl få sätt att gestalta en historia lika komplicerat som i en såpa och det brukar finnas rejält med utrymme till just intriger. Tyvärr blir det lite fattigt med dessa just i denna men den stoltserar å andra sidan med en ganska känd skådespelararsenal istället.

Jag kan väl inte påstå att de beter sig som virtuoser i sammanhanget men det funkar i alla fall förvånansvärt bra. Många kända namn medverkar, såsom Jacelyn Smith och Robert Wagner i huvudrollerna samt Ian McKellen som alltid är en fröjd att se. Förutom dessa hittar man en mängd kända ansikten som man kanske inte kan placera ihop med ett namn utan vidare men som onekligen har en enorm rutin, åtminstone vad gäller TV-film. Den som är intresserad kommer också att finna den gamle kultskådisen Franco Nero i en mindre roll samt Michael Moriarty, som imponerade stort med sin medverkan i Förintelsen, även om han ingalunda är lika bra här!

Själva grundtanken är alltså ett politiskt maktspel och man har förstås blandat in lite kärleksrelationer i det hela. Dessa går dock aldrig riktigt till överdrift även om det faktiskt tenderar att bli lite segt emellanåt. Däremot är det lite för enkelt, karaktärerna är lite för träiga och när man sett färdigt på alltihop känner man sig faktiskt lite små lurad. ”Jaha, vad det här allt jag fick” tänker man och det är ingen positiv egenskap i sammanhanget.

Jag tror att man, mer än någonsin när det gäller Sidney Sheldon filmatiseringar, måste uppskatta såpoperans dramaturgi om man ska ha en chans att uppskatta den här. Det ligger helt enkelt lite efter de andra filmatiseringarna, åtminstone de som jag har sett och recenserat och det har blivit några stycken vid det här laget – If Tomorrow Comes aka Tracys Hämnd, Memories of Midnight aka Catherines Dröm och Master of the Game aka Spelets Härskare. Den är dock tillräckligt intressant för att jag ska tråna efter fler filmatiseringar, livet är märkligt – eller hur?

Tommy Söderberg