2004-04-25

Crispin Glover är nyckeln i filmen och han ser bekväm och säker ut och väldigt verklig, känns nästan som han står i mitt vardagsrum. Han är inte heller rädd för att släppa taget och låta sina känslor ta överhand, han måste ha några djupa förträngda minnen. Han passar bra som den nervösa, förvirrade och missanpassade personen Willard. Hans prestation att få fram sin smärta och längtan i ansiktet och dess växlingar, hur han reagerade på ilska, hur han vill säga något men ändå inte kunde det, t.o.m. Sättet han gick på är briljant.

En mycket välspelad film som nästan går i Tim Burtons anda. Skådisarna ligger hela tiden på gränsen till att spela över, men det passar bra i sammanhanget eftersom filmen ligger på gränsen mellan skräck och komedi. Man är konsekvent och det skenar aldrig iväg för mycket. R. Lee Ermey är brilliant som alltid och Jackie Burroughs gör Willards mamma med bravur. Den enda man möjligtvis skulle kunna klaga på här är Laura Harring, men hennes roll är inte så betydande att det spelar någon roll.

Filmen är mörk, lite bisarr och den ständiga skuggan av mörker som lurar över filmen är en karaktär i sig själv. Bra slut och en del blodbesudlade stunder. Om detta var ett alternativt Universum där världen var mörk och ond, skulle detta kunna vara en Disney film. Faktum är att filmen startade med Sokrates i en Disney stil, men när filmen framåtskrider in i mörker, blir det den mardröm det var meningen att den skulle vara. Willard visar en sida av en människa som vill göra något ont, men kan inte hitta styrkan att göra det. Han lyckas och till slut hejar man på någon som man i vanligtvis inte skulle heja på, men här gör man det för att han gör något som man själv kanske har haft en tanke på att göra, fast inte i den utsträckningen.

Råttorna, och det finns många, ser hela tiden naturtrogna ut även om det kanske vid nåt enstaka tillfälle går lite till överdrift. Något som förresten också är väldigt bra är relationen mellan den lilla vita söta musen Sokrates och den stora bruna råttan Big Ben. Det är alltid lika imponerande att se hur man kan bygga upp sånt mellan djur, mestadels genom att använda olika kameravinklar och musiken på ett snyggt sätt. Resultatet blir känslor som sympati och nästan personligt agg. Bra gjort!
Glen Morgan skapar en känsla av realism i denna osannolika film. Slutet är intressant och lämnar en öppning för en hel del tolkningar och dessutom en uppföljare, vilket jag hoppas kommer med Crispin Glover som Willard förstås.

Linda Snöberg
Tommy Söderberg