Vill du köpa filmen kan
du t.ex. göra det här:

2007-10-28

Detta är en dokumentär från ett mentalsjukhus i Massachusetts 1966. Regissören Frederick Wiseman har filmat vardagen för de som är intagna. Det är en mycket skakande upplevelse att få den här insynen. Jag har ju läst och hört hur mentalvården var förr, men det blev en träff rakt i solar plexus när jag fick se det såhär. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig innan, jag har ju läst om filmen och det varnades för en mycket obehaglig dokumentär. Någonstans trodde jag nog att det skulle handla om ren och skär fysisk misshandel, vilket det inte gjorde, tack och lov. Men den psykiska, och bitvis fysiska kränkning som hela tiden skedde var nästan värre än vad ett slag eller en spark skulle ha varit.

Så gott som hela tiden fick dom (intagna) gå omkring helt utan kläder när dom var inomhus. På dagarna fick vissa av dom tillbringa all tid i en cell helt utan möblemang, och nakna. En annan ville inte äta maten som serverades, han blev fasthållen på ett bord och sedan tvångsmatades han med en slang genom näsan, där han som matade samtidigt hade en cigarett i mungipan och hela tiden skämtade med sina kollegor och hånade patienten genom att ställa frågor medan maten rann ner.

Ett av de mest skrämmande inslagen var en kille som försökte prata med sjukhusledningen. Han verkade fullt normal, och förklarade på ett rationellt sätt att han inte alls hörde hemma där. Han hade skickats för observation från fängelset han satt på, men hade blivit kvar på institutionen i mer än 4 år. Det finns inga som helst synliga tecken på att denna killen är sjuk, och han försöker förklara för ledningen att han faktiskt bara blir sämre och sämre av att vistas i den miljön, och att medicinerna han tvingas ta bara gör skada. Ledningen sitter faktiskt och hånflinar åt den här killen medan han pratar, sen skickar dom honom tillbaka till cellen, och vi får därefter se dessa människor(?) sitta och spåna om vilken diagnos det rör sig om! Det beslutas att dosen på lugnande medel ska höjas för "att hålla honom i schack".

Människovärdesprincipen existerar inte på detta mentalsjukhus. Patienterna hånas hela tiden av personalen. Det ställs ledande frågor under samtalen mellan läkare och patient, och när någon av dessa får ett utbrott av något slag, vilket dels kan höra ihop med diagnosen, men också på grund av behandlingen, så skrattar personalen åt dom och säger saker som "vad sa du, vad sa du, jag förstår inte" med ett leende på läpparna.

Filmen har tydligen varit förbjuden länge enligt ett domstolsbeslut, och den finns inte att köpa. 1992 släpptes den "fri" men med vissa begränsningar, dvs. den går att låna på vissa franska bibliotek och med det villkoret att det ska finnas en förklaringstext (kommer i slutet efter eftertexterna) där man förklarar att mentalvården i Massachusetts har förbättrats sedan 1966, och att ständig förbättring pågår.

Det är en väldigt gripande dokumentär som trots sitt innehåll känns väldigt viktig. Det man måste komma ihåg när det talas om hur mentalvården var förr är att man visste inte lika mycket som man vet idag, det fanns inte heller samma mediciner. Men förmågan att vara empatisk måste ha funnits även på 60-talet, dock verkar det undantaget detta sjukhus.

Fredrik Green