2006-04-20

Som vanligt när det gäller japanska exploitionrullar är logiken bakom de moraliska värderingarna märkliga. Det är hel ok att visa ultrarealistiska bondage och våldtäktsscener och så vidare bara man inte visar penetrering eller könshår. Därför behåller kvinnorna trosorna på då de förödmjukade tvingas onanera inför publik och männen tycks knappt hinna få ned gylfen innan våldtäckscenerna tar vid. Trots detta lyckas filmen förbli tämligen realistisk utom vid ett par enstaka övertramp då man överdriver blodiga effekter till den milda grad att allting bara blir löjligt.

Om filmen har något egentligt budskap eller om det är bara är meningen att man ska gotta sig åt förödmjukelsen vågar jag inte svara på men om man ska spekulera i en eventuell mening, ligger kanske det genetiska arvet nära till hands. Betyder detta arv verkligen mer än den miljö man växer upp i? Ja, det är väl egentligen ingen fråga som bör besvaras i en filmrecension. Vi lämnar helt enkelt frågan till psykologerna att besvara!

Nära till hands ligger också tanken att filmen vill utmana och vara påfrestande, rent av få tittaren att tänka efter och manifestera sin egna moraliska betänkligheter. Jag tycker kanske inte att filmen är tillräckligt stark för detta och att andra filmer lyckats betydligt bättre med detta uppsåt. Samtidigt måste man också komma ihåg att filmen faktiskt gjordes 1979 och att den i skrivandets stund är över 25 år gammal. Saker och ting förändras över tid, både vårt sätt att uppleva filmen och den utveckling de utmanande filmerna gjort under denna tid.

Men filmen är helt klart kompentent gjord, det här är mer an bara en dussin-bondage-exploition-rulle. Man har lagt ned mer jobb än vad man skulle kunna förvänta på karaktärsdjup och den är också vackrare filmad än vad man hade kunnat förutse genom att analysera handlingen.

Jag rekommenderar filmen till dem som vill fördjupa sig inom genren medan mainstreamfansen av naturliga skäl bör hålla sig på ett rejält avstånd!

Tommy Söderberg