Vill du köpa filmen kan
du t.ex. göra det här:

2009-09-12

Den definitionen av snuff som förekommer i den här, till största delen svart-vita, argentinska filmen avviker ganska rejält från min personliga uppfattning om saken. Här räcker det tydligen med att det är någon som dör, eller åtminstone mördas, framförkameran för att det ska kallas för snuff. Man blandar inte in kommersiell spridning eller spelfilm på något sätt och det hela grundar sig således på rena avrättningar, visserligen i form av tortyr och förnedring men någon annan handling finns inte.

Tyvärr är det ganska usel kvalitet på de tortyrklipp som visas i filmen, vilket förstås gör att det är mycket svårt att se om det är fejkat eller inte. Dock kan man dra vissa slutsatser och konstatera att det naturligtvis är 100 % fejk. Den finns också tillfällen då inte ens den undermåliga kvaliteten lyckas dölja hur fejkad det egentligen är. Vid ett tillfälle så utdelar till exempel gärningsmannen ett antal knytnävslag i ansiktet på en kvinna, men varje gång slaget ska till att träffa blinkar det svart över bilden eller så syns det hur tydligt som helst att slagen faktiskt inte träffat överhuvudtaget! Men det finns också tillfällen då riktig råhet gestaltas i scenerna, till exempel så klipper våldsverkaren av samtliga fingrar på ett av offren med någon form av sekatör, vilket ser ganska realistiskt ut. Det finns också en scen med en gravid kvinna, som ligger på rygg på golvet och plötsligt får ta emot upprepade brutala stampningar i magen. Det är nog den råaste scenen i hela filmen förresten. Synd bara att det inte verkar finnas någon mer uppfinningsrikedom i den stilen. Det borde helt klart finnas utrymme för hur mycket grymheter som helst, men för sammanhanget måste jag säga att det faktiskt är ganska menlöst. Självklart är det förstås så att de som är ovana vid den här typen av extremare film kommer att chockeras mer än vad jag gjorde, men med lite erfarenhet så tror jag inte att jag är ensam om att knappast ens rycka på axlarna.

Men det här är inte en film som enbart frossar i tortyr, det finns helt klart någon form av moralisering eller budskap i filmen, men jag tycker inte man når riktigt ända fram. Det är absolut inte helt tydligt vad man vill säga och det är ju lite dumt kanske. Dock tycker jag helt klart att filmen fokuserar mer på frågeställningen om varför man väljer att se den typen av dödsklipp som filmen handlar om och hur en sådan marknad skulle se ut i den undre världen. Man kan ju också fråga sig vad som egentligen är viktigast för en eventuell köpare av dylikt material. Är det vetskapen om att der som sker faktiskt är på riktigt och att offren verkligen plågas innan de dör eller är det att se alla snaskiga detaljer under processen? Handlar det om det senare alternativet ser jag det som ett totalt misslyckande, åtminstone under förutsättning att klippen skulle vara så teknisk undermålig som de visas här, i verkligheten. Dessutom kan man fråga sig vad som är den primära böjelsen i sammanhanget. Är det att fysiskt åsamka någon annan skada eller att visa sin makt genom att förnedra offren. Jag är förstås medveten om att båda alternativen kan existera och det är naturligtvis också så att det ena föder det andra i ganska stor utsträckning.

Det finns en kommentar som jag tycker är ganska talade i filmen och det är när man hävdar att en video med ett barn som våldtas, torteras och plågas för att till slut mördas framför kamerorna är dyrare för den som köper den, än själva barnet är att införskaffa för verksamheten. Jag blir inte förvånad alls om det är så och det är förstås en verklighet man ryggar tillbaka inför!

Det som sker av tortyr är dock väldigt intetsägande och inte alls lika motbjudande som jag hade hoppats. Det är scener där våldsverkaren döljer sina gärningar genom att ha sin egen kropp i vägen för kameran och man känner heller ingen särskilt samhörighet med något av offren. Och detta vara något man konstaterade redan i King of the Kickboxers från 1990. Det är visserligen ingen film där tortyr är så i centrum så här, men den behandlar trots allt filmade dödsscener med en liknande filosofi, som den här, om vad snuff är.

Då är det mycket jobbigare att koncentrera sig på den fladdrande bilden, den jobbiga musiken och det svagt upplysta händelseförloppet. Det är alltså de tekniska problemen som är de jobbigaste att plåga sig igenom och så borde väl inte en film som denna vara? Och det är förstås uppenbart att filmen inte hade någon större budget att jobba med och att man kanske fått den att se så bra som möjligt ut i förhållande till pengarna.

Till filmens försvar måste man väl erkänna att det faktiskt finns lite tanke och intelligens bakom den och att ett par av förvecklingarna i den trots att tog en liten stund att klura ut. Så det finns trots allt ett par poänger med filmen även om jag aldrig någonsin kommer att lida mig igenom den igen.

Nej, det här var ingen film jag gick igång på!

Tommy Söderberg