Fanatisk Film - Recensioner

Robin Hood lever i Sherwoodskogen tillsammans med munken Broder Tuck, Lille John och alla de andra laglösa. Hans brott är att han vågat sätta sig upp mot Prins John, som i sin brors – Kung Richard Lejonhjärta, frånvaro styr riket med järnhand och med enda ambition att utöka sina egna rikedomar. Till sin hjälp har han Sir Väs och den trogna sheriffen i Nottingham som utför Prins Johns minsta befallningar. Robin Hood å andra sidan är trött på att folket slås ned, fängslas och får gå hungriga när den girige prinsen fyller sina skattkistor och börjar istället stjäla från de rika och ge till de fattiga. Dock planerar prinsen att fånga honom och arrangerar en bågskyttetävling där han hoppas att Robin Hood ska avslöja sig genom sin notoriska skicklighet med detta vapen. Givetvis ställer Robin, under förklädnad, upp. Han kan inte försitta någon chans att få se sin älskade Marion…

2009-01-19

Det här tillhör definitivt en av Disneys klassiker och en film som var och en borde ha en personlig relation till. Det är lite mera ”grabbig” än vad man kanske är van vid om man jämför med de mer romantiska och ”söta” filmerna som Törnrosa och Askungen och som kille värmer det kanske mitt hjärta lite extra.

Att karaktärerna är tecknade som djur förhöjer historien också. Var och en är av den art som passar så perfekt in i sammanhanget. Robin Hood Själv är en listig räv, både prins John och Kung Lejonhjärta är givetvis Lejon som sig bör och armén består bland annat av noshörningar, men även andra djur som passar sammanhanget. Vilken är till exempel bättre lämpad att sköta fanfarerna än elefanter? Icke att förglömma är förstås heller inte den utsökta Sir Väs, som namnet insinuerar naturligtvis är en orm. Han får stå ut med mycket och avslöjar egentligen både den ena och den andra kuppen mot prinsen utan att för den skull ha möjlighet att avstyra något då prinsen, i sitt högmod, är mer upptagen av sig själv och av det smicker och fjäsk som finns runt omkring honom än att lyssna på rim och reson.

När det gäller de svenska rösterna brukar jag med bestämdhet hävda att man alltid för att se en film i så nära originalskick som möjligt. Disneyfilmer av det här måttet är dock undantagna från den tumregeln och jag ser dem helst med det svenska språkalternativet faktiskt. Den svenska språkensemblen är nämligen helt perfekt. Rolf Bengtsson som Allan-i-Dalen – trubadurtuppen som egentligen står för hela berättelsen, Ingvar Kjellson som den självkäre Prins John, Björn Gustavsson som Broder Tuck, John Harrysson Som den elaka sheriffen av Nottingham och Birgitta Andersson som Lady Kluck för att bara nämna några. Den enda nackdelen är kanske att Beppe Wolgers, som gör rösten åt Lille John, låter precis som om han fortfarande var Baloo i Djungelboken…

Hur som helst så blir det ett lyckligt slut på historien, den har en sensmoral som är lätt att ta till sig och några sköna skratt där emellan. Det här är helt klart en adaption av den klassiska historien som står sig i mängden om man bara tar den för vad den är!

Tommy Söderberg