Fanatisk Film - Recensioner - Rise of the Footsoldier

Carlton Leach (Ricci Harnett) börjar sin våldsamma bana som fotbollshuligan. Han och polarna är mera intresserade av att slåss med motståndarlagens supportrar än själva fotbollen verkar det som. Just innan polisen börjar ta i med hårdhandskarna mot företeelsen kliver han dock av och lyckas undvika att bli arresterad med ett kännbart fängelse straff som följd. Han slår sig istället in på banan som dörrvakt och skapar sig ett namn som en mycket framgångsrik (och våldsam) sådan och får snart erbjudanden om att sköta hela rulliansen för flera krogar i stan. En egen dörrvaktsfirma bildas när uppdragen blir fler och fler. Men varför sluta där? Saker och ting eskalerar och snart är han en av de mest ansedda och fruktade männen i den undre världen.

2008-07-09

Filmen bygger på en verklig händelse och som sådan blir den genast mer intressant. Skådisarna gör sitt jobb bra och det närgångna våldet låter inte vänta på sig. Eftersom det är en brittisk film förväntar man sig en annan typ av realism än vad amerikanska ekvivalenter oftast förmår uppbringa och man blir inte besviken här. En berättarröst (Carlton Leach) berättar utvecklingen för oss samtidigt som vi får ta del av skakande bilder av rått och brutalt våld. Det är en intressant psykologisk iakttagelse att våld i filmer av den här typen påverkar tittaren, åtminstone undertecknad, en i mycket högre grad än vad det skulle göra i en blodig skräckfilm.

Vägen från fotbollshuligan till dörrvakt är intressant och man rycks med i filmen. Spänningen finns där hela tiden och i och med att saker och ting berättas för oss ökar dokumentärkänslan. Fler karaktärer introduceras och ett riktigt gangsterdrama börjar utvecklas. Dessa nya karaktärer är också på väg uppåt i karriären och man kan väl säga att det handlar om ett gemensamt utnyttjande för att klättra på karriärsstegen. Medan de andra framstår som totalt hänsynslösa förblir dock vår huvudperson mänsklig. Det nämns till och med ett par gånger i filmen, att ”han är lika hård som de andra men har en känsla för rättvisa” eller liknande. En märklig beskrivning av en person som har torterat människor för att statuera exempel.

Det är också i och med dessa andra karaktärers intågande som filmen tappar tempo och inte förmår hålla intresset uppe med samma kraft längre. Dels så försvinner berättarrösten till i viss mån, dels så blir det mindre brutal våld och större planer som kräver mer genomtanke för att utföras. Dessutom gör rivaliteten gangstrarna emellan att ingen kan lita på någon annan vilket naturligtvis är ofrånkomligt, men väldigt trist.

Framåt slutet får dock intresset en nytändning då olika teorier om vad som hänt i en blodig uppgörelse visualiseras lika många gånger. Det är ett grepp som jag gillar och det är också ett bra sätt att beskriva att man faktiskt inte riktigt är helt hundra på vad som verkligen hände den där kvällen. Helt säkert är dock att det finns ytterliggare en film som baserar sig just på den händelsen – Essex Boys, som jag ska se om jag får chansen!

Tommy Söderberg