2005-02-08

En film som sannerligen satt sig väl i folks medvetande, för det är väl ingen filmintresserad som inte har hört talas om den här? Det råder nästan en fejd mellan anhängare av denna amerikanska remake och det japanska originalet. Jag ska här dock försöka undvika jämförelser så långt det är möjligt och istället enbart koncentrera mig på den här.

Filmens idé är god men genomförandet har en hel del att önska. När man gör en film av den här typen av manus, dvs. om en närmast allsmäktig flicka som inget hellre vill än att sprida ondska och död omkring sig, är metoden man använder långt viktigare än logiken i filmen. En logik som allt som oftast fallerar ändå, kanske i form av att man kan komma undan med i princip vad som helst och sedan skylla på att det var flickan som fick det att hända. På det sättet kan man skapa en logik även där ingen finns. Jag tycker inte att den här filmen har sämre logik än många andra men samtidigt har man tagit sig vissa friheter som är svåra att förklara utan att blanda in någon yttre, närmast gudomlig, kraft.

Till en början är allt frid och fröjd och man får följa två unga tjejer som samtalar och som försöker skrämma upp varandra. När den ena nämner ett videoband som cirkulerar och den andra sägs ha sett det har de lyckats skrämma upp varandra rejält. Här finns också någon enstaka skrämsel effekt här och där.

När vi så får följa med reportern Rachel som undersöker sin systers dotters plötsliga bortgång samtidigt som hennes egen son har syner och verkar allmänt parapsykologisk. Under dessa undersökningar hittar Rachel en videoband med en mystisk inspelning och strax därefter får hon ett telefonsamtal som talar om att hon har sju dagar kvar att leva. Nu börjar undersökningen ta fart på allvar, nu står ju hennes eget liv på spel. Här börjar det också gå utför med filmen som dittills klarade sig ganska bra,

Det som följer nu är en orgie i övertydlighet som kanske går hem hos den yngre publiken men som sannerligen har klart motsatt effekt på undertecknad. All spänning förtas och det enda man egentligen sitter och väntar på är fler övertydligheter att reta sig på. Dessa övertydligheter tar sig ofta uttrycket av att reportern hittar ett föremål som hon känner igen, t.ex. en spegel och givetvis måste man då visa en kort flash av att samma spegel fanns med på videobandet hon tittade på, som om någon skulle ha glömt det. Det finns gott om exempel på denna typ av fadäser och jag ska erkänna att jag faktiskt tappade räkningen på de antal tillfällen denna teknik användes.

Skådespeleriet då? Jo, de funkar utan att vara några mästare på det de gör. Jag kan inte påstå att någon utmärker sig speciellt varken på det ena eller andra hållet då. Kanske skulle man kunna tycka att (Naomi Watts) som spelar Rachel inte är helt trovärdig och att hennes son (David Dorman) gör den bästa rollprestationen men det är inget som egentligen har någon större betydelse för helheten.

Inte en dålig film, men heller ingen som håller i längden.

Tommy Söderberg