Recensions-exet är sponsrat av



och vill du köpa filmen kan
du t.ex. göra det här:

2007-08-19

Låt mig genast slå fast att den här danska miniserien i fyra delar egentligen inte kräver en speciellt utpräglad och linjär handlig för att fungera. Självklart finns det dock en handling men den är ganska kort och jag vill påstå att det är utfyllnaden runt omkring denna som gör den här serien så bra. Det är udda skruvande karaktärer, som visserligen är excentriska på sitt eget vis, men som aldrig övergår i totala karikatyrer. Man skulle nästan, trots den negativa klangen i följande, kunna beskriva den som vilken genomsnittlig amerikansk såpopera som helst, om det inte vore för det eminenta genomförandet.

Genast i första avsnittet blir vi presenterade för sjukhusets personal samt de patienter som senare kommer att bli väldigt viktiga för utvecklingen. Först och främst gäller detta Fru Drusse, som simulerar sjukdom för att bli inlagd på sjukhuset och på så sätt kunna ägna sig åt sina spiritualistiska utsvävningar. Bulder (Jens Okking), hennes son och tillika sjukhusets vaktmästare, som motvilligt får finna sig i att delta i hennes andliga utsvävningar. Avdelningschefen, Professor Moesgaard (Holger Juul Hansen), som verkar vara mera intresserad av personalens välbefinnande och ägnar mycket av sin tid på rena diplomatilösningar. Överläkare Helmer (Ernst-Hugo Järegård), en stroppig, självgod egocentriker som tänker mer på sitt eget bästa än på patientens. Underläkare Krogshøj, som är hans raka motsats, han tar villigt risker för att hjälpa andra och driver dessutom en svart marknad i källaren, med sjukhusets prylar för att resurserna ska hamna på rätt ställe som han säger. Förutom denna grundläggande presentation introduceras vi med sparsamma övernaturligheter som trots allt är fullt tillräckliga för att vi ska se fram emot nästa del med stor spänning.

Efterhand drivs sedan handlingen mycket långsamt framåt men ju närmare lösningen, om man nu ska kalla det för en sådan, man kommer, desto mindre vill man att det verkligen ska lösa sig. Man önskar att det fanns ännu fler konflikter på sjukhuset och att detta blev en evighetsserie istället för en tidsbestämd berättelse för jag kan inte nog betona de intressanta karaktärernas utveckling. Det blir heller inte mindre intressant av den frimurarliknande order som sjukhusets mest framstående läkare tillhör och som håller sina sammankomster i källarlokalerna. Dessa tycks sätta sig över gällande lagar och regler för att gagna sina medlemmars, ibland riktigt rubbade, önskningar. Eller för den delen sömnlabbet där läkarstudenten och tillika avdelningschef Moesgaard’s son drömmer om kannibaler som kommer och äter på honom under sömnen. Makabert värre!

Det finns också ett återkommande inslag med två mongoloida diskare som på något sätt utgör seriens ciceroner. Deras samtal med varandra är allt ifrån metaforiska till förklarande eller för den delen rena sanningar. Jag kan inte låta bli att tänka att det är de som verkligen sitter inne med alla svaren. Den gamla klyschan om vem som är normal eller inte dyker upp. Kanske är det så att just de där två, som tycks förstå hela händelseförloppet, är de kloka medan vi andra, inklusive sjukhusets skruvade personal, inte har mycket att komma med?

Skådespelarmässigt gör dock de två minst intryck på mig, de funkar och känns visserligen väldigt äkta, men replikmässigt finns det en del att önska. I övrigt är det stabila danska skådespelare, vars historiska karriär jag egentligen inte har någon koll på. Jag har i alla fall inget att klaga på och det är trovärdigt rakt igenom. Dock går det helt enkelt inte att komma ifrån, stjärnan i showen – Ernst-Hugo Järegård, som briljerar och äger i stort sett varje scen han medverkar i och skulle jag ha nånting negativt att säga så skulle det vara att han inte får tillräckligt mycket tid framför kameran.

Jag tror det här är första gången jag skriver om en miniserie och det är definitivt första gången jag rekommenderar en så starkt. Den lider inte alls av de kvalitetsbrister som den genomsnittlige TV-filmen eller miniserien gör, även om bilden inte ljuger om sitt ursprung. Den filmades på video direkt för TV och det gör tyvärr att det är suddigt, lite grått och lite trist rent visuellt. Å andra sidan går mycket av fotot i sepiabruna färgnyanser så det kanske inte gör nånting när allt kommer omkring. Kanske är det rent av en poäng med det då miljöerna får en verkligare framtoning och i kombination med dokumentärkänslan i den handhållna lika skakiga kameran känns det nästan som om man vore där.

Tommy Söderberg