Filmen börjar med en till synes väldigt teatralisk och nästan överspelad euforisk stämning som faktiskt tycks funka i sammanhanget. Jag vet inte om det är det lite styltade dialogen eller kanske den ovana australiensiska accenten. Fotot är vackert genom hela filmen och den nästan drömska miljön förstärks av sparsamt orkestrerad musik.

Något som kan tyckas märkligt i den viktorianska tid, där dygden verkar vara det viktigaste, är en nästan accepterad lesbisk kärlek. Om den är besvarad eller inte framgår inte av filmen och det är bara en av många frågor som tidigt ställs i filmen. Frågorna blir bara fler och fler, inte minst när flickorna försvinner utan ett spår. Inga svar finns som sagt att få och det gör filmen mycket spännande och oviss. Man har inte riktigt koll på vilket håll filmen går åt och det tycker jag är bra. Tittaren tvingas att hitta sina egna lösningar för inget blir serverat på silverfat.

Själva sökandet är artistiskt framställt och klipporna kan nästan ses som Rorschachplumpar, mycket vackert och särdeles subjektivt alltså. Michael som fått se en skymt av Miranda och de andra flickorna startar ett eget nästan desperat sökande efter flickorna. Han har förälskat sig i Miranda, flickan som alla verkar vara mer eller mindre kära i. Han är mer metodisk och framgångsrikare än polisen men mysteriet bara tätnar när man hittar en av flickorna. Fler teorier framläggs och utformas men fortfarande finns inga svar att få.

Tommy Söderberg