2004-04-25

Filmen är otäck och väldigt originell med en ovanlig historia där huvurollskaraktären har en förmåga att kommunicera med insekter och använda dem för att försöka hitta mördaren.

Morden är i högsta grad brutala och bra utförda. rullstolsrampssekvensen var suverän och öppningsscenen med halshuggningen var nästan poetisk. Den sista halvtimmen är spännande med riktigt bra stunder, som när telefonen ramlar ner i tunneln, de förmultnade kropparna och båtattacken.

Scenen där eldflugan leder Jennifer till en ledtråd är magnifik. Musiken och fotot, ja allt är så drömlikt att det inte är så konstigt att man fortsätter att titta på filmen, det är så bra. Hårdrocksmusiken som spelas i filmen är helt perfekt.

Hur gör Argento? Någon annan regissör som hade försökt att göra detta manus till en film med dessa skådisar (minus Connelly och Pleasance som verkligen var bra) hade krashat och brunnit direkt. Atmosfären är makalöst bra från de mörka korridorerna i flickornas skola till utomhusscenerna, där en stark vind alltid blåste emot den jagande musiken, som en skruvad saga. Finns bara ett ord, wow!

Ressisören Argento sätter sina tittare i trans med sitt sätt att använda fotot och musiken som han gör… Bildspråket är inte bara vackert utan föreningen med de andra elementen skapar en drömlik effekt som gör att du glömmer de problem som filmen eventuellt hade.

Donald Pleasance är bra som vanligt. Den första scenen med den danska tjejen som missar bussen och som söker efter hjälp är oförglömlig. Filmen har ett oväntat slut som är riktigt bra.

Linda Snöberg