Vill du köpa filmen kan
du t.ex. göra det här:

2008-09-27

Filmen inleder med en mycket stark prolog där straffet mot, den för publiken ännu icke kända Jean-Baptiste Grenouille tillkännages till pöbeln. Hur historiskt förankrat hans straff är vet jag inte, men jag har då i alla fall aldrig haft fantasi nog att tänka ut en så utstuderad grymhet vid ett verkställande av dödstraffet och då räknar jag mig ändå till dem med en generöst tilltagen inbillningsförmåga i dessa fall, samt ett gediget intresse för medeltidens tortyrmetoder. Intresset vaknar naturligtvis för vad denna, till synes sympatiska, yngling kan ha gjort för att förtjäna ett sånt raseri från rättsväsendet.

Så börjar historien från början, och vi får följa Jean-Baptistes uppväxtår i förtryck och fattigdom, hur hans mor avrättas då folket ansett att hon försökt döda honom redan vid födseln och hur han sedan tas om hand under de första levnadsåren. Allt för att sedan säljas vidare med en nätt vinst som arbetskraft till en brutal garvare. Under denna tid får vi också göra oss bekantskap med hans unika talang – ett exceptionellt luktsinne! Så småningom hamnar han dock hos en parfymör vilket leder honom en bit på väg mot det som hela tiden driver honom, en specifik doft som är så underbar att alla bara älskar den, ger sig hän för den och fullständigt tappar besinningen. Hans mästare Giuseppe Baldini (Dustin Hoffman) berättar legenden för honom…

Filmen hade, vid det här laget, redan hunnit fängsla mig, fått mig att förundras över dess svarta komik (alla som Jean-Baptiste skiljs ifrån går en oundviklig död till mötes) och dessutom fått mig att inse att berättartempot var lite väl lågt emellanåt. Trots detta tyckte om den och även om skådespelarprestationerna kanske inte får någon att flämta efter andan, är det helt klart stabilt i den avdelningen. Även kostymdramat funkar väl och när så även Alan Rickman ger sig in i handlingen förstår man att man faktiskt inte snålat på talang på den fronten.

Det finns dock problem som man helt enkelt inte kan blunda för. Trots utmärkta kostymer känns det aldrig riktigt som om man befinner sig i sjuttonhundratalets frankrike, dels eftersom alla talar engelska, men vad värre är, accenterna skiljer sig så mycket att man inte får någon helhetsuppfattning som skulle kunna binda ihop illusionen. Det är för propert, det är för storslaget, det är för mycket helt enkelt. Man har tagit i alldeles för mycket i att skapa autentiska miljöer att det blir… ja, för mycket helt enkelt.

Filmen börjar nu förändra sig en smula också. Visserligen fortsätter man att bygga på den inslagna linjen gällande den perfekta parfymen, men det blir också ett mer standardiserat mordmysterium, där det naturligtvis inte är särskilt svårt för oss – publiken, att räkna ut både vem som är mördaren, och vilket hans motiv är. Den svarta komiken är nu borta även om man naturligtvis kan se den inställning som kyrkans ställning har, som ett slags sarkasm för dess historia. Allt löser sig med Guds hjälp om man bara exkommunicerar den okända mördaren…

Nåja, jag var så här långt beredd på att ge filmen ett relativt högt betyg, trots de invändningar jag här tagit upp. Det finns trots allt ganska gott om möjligheter till tolkningar och ganska mycket symbolism om man vill sätta sig in i den. Den är välgjord och välspelad, historien är tämligen komplex etc. Men så vet jag inte vad som händer… Ett västgötaklimax utan dess like infinner sig, något jag aldrig tror jag varit med om maken tidigare. Filmen föll pladask från de höga höjderna till en, i bästa fall, högst medioker rulle, och då har jag ändå använt mig all min diplomati den här månanden…

Totalt sett en enorm besvikelse!

Tommy Söderberg