Fanatisk Film - Recensioner - Perfect Stranger

Rowena (Halle Berry) är utredande skandalreporter på en stor tidning i New York och skriver till exempel mycket smaskiga historier om mäktiga män i maktpositioner. Hennes senaste story om en, i hemlighet homosexuell senator tystas dock ned vilket gör Rowena alldeles rosenrasande, hon anser att yttrandefriheten är hotad och säger, i ren protest, genast upp sig från sitt jobb. I samma veva dyker en gammal bekant – Grace (Nicki Aycox) till Rowena upp och berättar smaskiga detaljer om en viss Harrison Hill (Bruce Willis), vilka perversa böjelser han tydligen ägnar sig åt och så vidare. Ett par dagar senare hittas Grace mördad och Rowena är fast besluten att sätta sig den skyldige och börjar infiltrera Harrison Hills reklambyrå, till sig hjälp har hon datorgeniet Miles (Giovanni Ribisi) men att tränga in i Harrisons nätverk visar sig vara lättare sagt än gjort.

2007-09-22

Till en början får jag intrycket av en väldigt frånvarande produktion. Det är svårt att beskriva vad jag menar, men nånting i stil med att regissören inte riktigt verkar ha vetat vad han ska göra med sina skådespelare, de tycks gå på tomgång och även om ingen av dem direkt är dålig, så känns de trötta och oinspirerade. Lyckligtvis är detta en övergående fas som avtar allt eftersom att spänningen kommer igång mer och mer. Jag vet inte om det är för att man blir mer förlåtande när det börjar bli mer intressant men efter en halvtimme eller så är det i alla fall inget som stör mig så särskilt mycket längre.

Fortsättningsvis finns det heller inga vidare ekvilibristiska element i filmen, men Halle Berry gör ett stabilt intryck som den undersökande skandaljournalisten som nästlar sig in i jakten på scoopet. Bruce Willis, som naturligtvis är ett namn man inte kan förringa i sammanhanget även om jag aldrig varit överdrivet förtjust i hans mest kända roll, den iförd svettig undertröja och med utrymme för halvkomiska oneliners i parti och minut. Men den typen av rolltolkning är vi förskonade från här, snarare gör han en roll som inte torde vara någon som helst utmaning för honom. Han utmärker sig inte på något sätt alls utan spelar rollen helt enkelt utifrån det man kan förvänta sig av en stjärna på halvfart.

Någon som jag däremot blev riktigt förtjust i är Giovanni Ribisis rollkaraktär Miles. En rollkaraktär vars åtrå till Rowena är svår att beskriva till fullo utan att begagna sig av vulgära och/eller obscena glosor, han är helt enkelt störtkåt på henne och gör sig heller inget besvär att dölja detta för henne. Man får dock inget riktigt grepp om honom utanför den där förutsättningen, vilken sida står han på egentligen? Vill han hjälpa till eller tänker han enbart på sina egna intressen i sammanhanget? Det är många frågor som måste besvaras.

Annars är själva grundhistorien inte särskilt komplicerad och jag satt länge och funderade på hur jag skulle formulera, att jag minsann visste hur allt hängde ihop redan efter några minuter, när jag såg den. Jag var så övertygad om att jag hade rätt att det verkligen kändes som en befrielse när sluttwistsen började uppenbara sig och jag insåg hur fel jag hade. Slutet tog mig verkligen på sängen och höjde upp filmen ett par snäpp på betygsskalan. Det var länge sen jag blev så överrumplad att det nästan blev en uppenbarelse för mig. Dessutom måste jag tillägga att även om själva handlingen inte var särskilt komplicerad var karaktärerna väldigt fylligt skrivna, deras intentioner mot varandra var klart intressanta och inte alltid helt självklara. Överlag kan man nog säga att det är något som speglar hela filmen, det finns en känsla av ovetande som gör filmen väldigt intressant och trots att den lider av många problem, gör det här att den i slutändan blir mycket intressant. Man vet egentligen inte särskilt mycket om någon karaktär och det är denna okunskap som gör filmen till en sådan framgång för mig.

Spännande och rekommendabelt!

Tommy Söderberg