Fanatisk Film - Recensioner

Kate och John Coleman (Vera Farmiga och Peter Sarsgaard) har nyligen förlorat ett barn, ett ofött barn till och med, och har under en tid övervägt att adoptera. De ger sig iväg till ett barnhem i trakten med ambitionen att adoptera och älska ett barn som verkligen behöver det, istället för deras dödfödda Jessica. De fastnar snart för en liten flicka vid namn Esther (Isabelle Fuhrman). Hon kommer ursprungligen från ryssland och har varit lite otursförföljd. Hennes förra fosterföräldrar omkom nämligen i en brand som hon själv undkom med nöd och näppe. Det är precis en sådan flicka de har bestämt sig för och Esther verkar verkligen behöva kärleken från ett par föräldrar! Hon smälter bra in i familjen, men sonen – Daniel (Jimmy Bennett), är aggressiv och motsträvig mot den nya familjemedlemmen. Dottern, den gravt hörselskadade Max (Aryana Engineer), är däremot öppen och de två knyter snart sina band med varandra. Snart blir det dock uppenbart att allt inte står riktigt rätt till med Esther och att hennes historia är betydligt mörkare än vad som först varit känt. Faktum är att när Kate börjar gräva djupare är sanningen betydligt mer skrämmande och oväntad än vad någon hade kunnat tro.

2010-03-07

Den enda referenspunkten jag har till Jaume Collet-Serra är House of Wax, en film som nästan alla tycks älska att hata och som de flesta verkar minnas för Paris Hiltons död. Jag var heller inte särskilt imponerad av filmen och det borde ju göra att varningsskenet skulle stråla kring den här filmen. Med facit i hand kan jag dock säga att det är stor klasskillnad mellan filmerna och att det här är ofantligt mycket bättre än vad man skulle kunna tro!

"riktigt rå i sin framställning av våld"

Det var inte länge sedan jag såg The Children, en film som imponerade stort på mig, och konstaterade att filmer om mördande barn, eller filmer där barn mördas brutalt, är mycket ovanliga. Det här är dock inte riktigt samma genre och ligger mer åt thriller än åt skräckhållet. Den är trots detta brutal nog på sina ställen och faktiskt riktigt rå i sin framställning av våld. Det är inte superblodigt men några av våldseffekterna är riktigt iögonfallande och oväntade!

Handlingsmässigt påminner det en hel del om Whisper, men där Whisper använde sig av övernaturligheter för att berätta sin historia förlitar man sig istället här på realism. Jag kan inte påstå att allting är logiskt hela tiden, men tillräckligt mycket för att det här skulle kunna vara på riktigt under rätt omständigheter. Isabelle Fuhrman är riktigt bra i rollen som Esther och lyckas bra med att använda sig av de små medlens skådespeleri. Hon lyckas ge uttryck åt en känsla genom en blick eller genom att förändra sitt leende en smula.

Men det är inte bara en film för förlitar sig på våldsamheter och terror från en adoptivdotter. En stor del av behållningen, åtminstone för mig, är själva mysteriet kring Esther. Vad bottnar hennes historia i? Vad är det för en mystisk bibel hon bär med sig? Är hon ”bara” en fullblodspsykopat eller finns det fler personlighetsstörningar där? Svaren kommer lite för tidigt enligt min mening och gör att slutminuterna kanske blir lite för standardiserade. Det är lite synd när man ägnat så mycket tid åt att bygga upp filmen mot ett klimax, men det är fortfarande mycket mycket bra!

Tommy Söderberg