2004-12-04

Till en början måste jag säga att det här faktiskt var en ganska spännande film även om den inte var speciellt originell i sin handling. Att få ett meddelande från sig själv just när man upplever dödsögonblicket måste dock säkerligen vara alldeles fasansfullt och filmen använder detta element gång efter gång. Tyvärr blir det lite tjatigt i längden och tyvärr saknar filmen, likt många av de asiatiska skräckfilmerna, mycket av den sortens logik som finns i västerländsk film. Det är kanske inte en nackdel och jag välkomnar ofta nytänkande och kreativitet, här blir det dock bara otydligt och svårförstått.

En av de största behållningarna med filmen anser jag förresten vara den satiriska ställning filmen tycks ta emot extrema Japanska TV-shower. Kan man verkligen göra TV av allt?

Står man ut med att saker och ting inte alltid presenteras i rätt ordning, eller att det inte ens tydliggörs att handlingen fragmenteras, kanske man rent av tycker den här filmen är lyckad. Helt klart är att den är öppen för tolkningar och när filmen är slut måste man sitta kvar en stund för att klura ut vissa mysterier, bilda sig teorier om varför saker och ting egentligen hände och vad Takashi Miike ville ha sagt med filmen.

I övrigt är det här en kompentent film, scenerna är snyggt filmade ur spännande kameravinklar och lagom mycket av mysteriet visas. Allt blandas upp med storartade skådespelarinsatser som egentligen är huvudingrediensen i filmen. Vill du se monumentala, blodiga effekter har du vänt dig på fel håll, det här är en spökhistoria som sakta guppar fram likt en segelbåt på en spegelblank sjö. Tempot är lågt och stämningen hög.

Inget utöver det vanliga men gillar man den nya tidens asiatiska rysare bör man gilla även den här.

Tommy Söderberg