Vill du köpa filmen kan
du t.ex. göra det här:

2010-06-12

Skulle man enbart sätta ut betyg eller omdömen på intentioner och budskap skulle den här TV-filmen få högsta eller åtminstone ett väldigt högt betyg. Nu är det ju förstås sällan så enkelt och även om budskapet naturligtvis är viktigt och ögonvrån hålls fuktig i stora delar av filmen finns det en del andra problem som inte kan ignoreras och som följaktligen kommer att avspegla sig en smula på omdömet.

Det första och viktigaste, men ack så svåra att sätta fingret på, är att oavsett hur stark en film av det här slaget är, så önskar man att den vore starkare. Man vill knappt se något för alla tårar och klumpen i magen ska växa sig så stark att man verkligen ser det som motbjudande propaganda emot drogmissbrukets träsk. Men hur man når denna nivå är alltså svårt att sia om. Kanske kräver det, det där lilla yttersta av skådespelarna som man ytterst sällan får ur dem i en TV-produktion? Det säger jag inte för att jag tycker skådespelarna gör ett dåligt jobb här, tvärtom, jag tycker de alla är mycket stabila. Det är också ett manus som tilltalar mig, där ömsom dottern – knarkaren, och föräldrarna når olika delar av förnekelsestadium. Dottern, å sin sida, förnekar naturligtvis först att hon över huvud taget använt sig av droger, för att sedan mjukna upp och avslöja mer och fler ingredienser ur hennes breda drogpallett. Föräldrarna slåss med andra delar, vad för fel de gjort, om de varit dåliga föräldrar, om kunde de ha gjort mer eller upptäckt problemen tidigare. Bitvis känner man en enorm frustration över de absurda resonemang föräldrarna för, både mot varandra med skuldkänslor etc., men också mot sig själva, men samtidigt är det helt naturligt och det vore märkligt om man inte skulle reagera just på det sättet.

Om drogrehabiliteringsmetoden som presenteras i filmen fungerar i verkligheten har jag ingen om, men att stärka självkänslan hos de unga som det på något sätt gått fel med i samhället genom att förena dem med likasinnade, som kommit längre i sin kamp mot drogerna verkar fullständigt logiskt för mig. Det är också mycket tydligt att denna grupp ska finnas där både för att genomskåda missbrukarens lögner (som ju före detta knarkare torde han väldigt lätt för att känna igen) och som gruppstöd när den utsatta personen behöver det. Jag gillar speciellt scenerna som hanterar just dessa bitar. Bekännelserna från både knarkare och föräldrar i en sorts gemensam gruppterapi är filmens starkaste och man känner kärleken som trots allt finns där i botten och även om ett eller annat hårt ord växlats i stridens innersta hetta förstår man hur mycket de egentligen betyder för varandra.

Så ge denna film en chans, tänk inte att det bara händer andra. Det kan faktiskt vara närmre dig själv än du tror…

Tommy Söderberg