Fanatisk Film - Recensioner

Monella (Sira Stampe) är en självdestruktiv ung konstnärinna som av en händelse träffar på Nina (Laura Bach) och hennes make Johnny (Tao Hildebrand). Faktum är att hon avstyr ett våldtäktsförsök på Nina av ett par busar efter en sen kväll på stan och börjar sedermera umgås mer och mer med Nina. Johnny kommer liksom med på köpet men att allt inte står riktigt rätt till mellan dem blir tidigt tämligen uppenbart. Johnny verkar helt ovetandes om Ninas livsstil som en hora som ligger med allt och alla. Enligt henne själv trivs hon med att bli knullad och om hon dessutom får betald för det finns det ju ingen anledning att sluta. Johnny å andra sidan agerar kurir vid knarkaffärer och lägger undan pengar i en förvaringsbox på stan som Nina vill åt och involverar Monella i sina planer om att stjäla nyckeln till boxen som Johnny har runt halsen och lämna honom. Men vem är det egentligen som manipulerar vem i det dubbla triangeldramat och vem är det som till slut står med pengarna och skrattar sist?

2009-05-07

När det gäller lågbudgetfilmer vet man aldrig riktigt vad man har att vänta sig, men att lågbudget inte allting behöver betyda amatörmässigt har den här filmen i alla fall en gång för alla bevisat. Visserligen brukar man kunna avslöja en del mindre begåvade filmskapare med hjälp vilka vinklar de valt. Att välja udda vinklar att filma ur är nämligen ett sätt att få filmen intressant även om man inte han mängder av pengar att lägga på ljussättning och sådana saker. Samtidigt är det en farlig balansgång, för gör man det inte på rätt sätt får man omvänd effekt och det ser bara valhänt ut.

Här har man dock lyckats lägga balansen precis på gränsen och det ser både intressant ut vad gäller kameraspråket och ljussättingen, trots att det inte är helt konventionellt. Det gäller också själva storyn, som uppenbarligen är film-noir inspirerad. Dock har man inte fallit i fällan att använda alla de klassiska ingredienserna på en gång och således klarat sig ifrån att göra en film fylld av klichéer. Dessutom känns det inte som Noir hela tiden utan bara ibland och man har också valt perfekt musik för dessa tillfällen. Den är i och för sig bra filmen igenom, men vissa perioder är helt enkelt klockrena och ett skolexempel på hur man förstärker känsla eller ton i filmen på ett till synes enkelt sätt.

Persongalleriet är helt makalöst och även om skådespeleriet inte är på topp hela tiden lyckas filmen ändå balansera på knivens egg även i detta avseende. Jag är grymt imponerad över den fantasi som krävs för att skriva de skruvade karaktärerna och eftersom jag själv skrivit en och annan historia i mitt liv vet jag hur mycket engagemang det krävs för att göra detta på ett bra sätt. Att skriva en historia är en sak och att krydda den med intressanta – och trovärdiga, karaktärer är något helt annat.

Förresten blev jag också makalöst imponerad av inledningsscenen, vilket förstås är enormt viktigt. Kan man bara få åskådaren intresserad i de inledande scenerna har man lite mera tid på sig att bygga karaktärer utan att det hinner bli ointressant om man råkar tappa lite tempo vilket kanske sker lite då och då. Men hur som helst finner jag det här vara en mycket välgjord och sevärd film som jag gärna rekommenderar till noir-fansen!

Tommy Söderberg