2004-10-26

Efter att ha sett den här uppföljaren till den något kontroversiella filmen Nekromantik måste jag säga att jag är lite besviken. Den är inte på något sätt dålig även om jag inte känner mig lika överrumplad som jag gjorde första gången. Det är många gånger en mycket vacker film där bild/musik kombinationen tycks vara väldigt viktig och som ofta känns paradoxalt motsägelsefull. Detta anser jag vara ett lyckat drag av Jörg som inte bara vräker på äckel och slem den här gången.

Det här är alltså konstnärligt bättre även om storyn dock inte är lika tydlig här och den är också emellanåt väldigt osammanhängande. Några gånger tar filmen sådana vändningar att man inte riktigt hänger med, en del scener är å andra sidan så övertydliga att tittaren idiotförklaras och man får liksom inget riktigt grepp om filmen. Dessutom är en del scener på tok för starka i den här för övrigt ganska tama uppföljaren. Jag tänker då på djurslakt, något som jag vände mig emot redan i första filmen.

En del kritik mot vissa delar av samhällstrukturen tycks i alla fall Jörg ha fått med. Jag tänker då bland annat på en del referenser till "normal" pornografi till "normala" människor. Att nekrofiler kanske inte vanligtvis räknas till "normala" människor står väl helt klart, men vad ÄR egentligen "normalt"?

Den här filmen är heller inte lika tydligt tragikomisk eller svart som första filmen. Den belyser inte nekrofilens dilemma på samma klara sätt. Till en början känns det som om filmens huvudperson VILL komma till rätta med sitt abnorma beteende, när filmen slutar är jag inte lika säker längre.

Hur som helst, en sevärd film och helt klart av intresse om man gillar ettan.

Tommy Söderberg