2005-03-06

Författaren Stephen Kings första och hittills enda försök som regissör. Maximum Overdrive bygger på hans egen bok ”Trucks”. Stephen Kings ambition var att göra en skräpfilm, vilket också resultatet vittnar om. Det här är en sunkig, typisk amerikansk B-film innehållandes många explosioner. Men det är inte filmens fyrverkeri som är det bästa, utan det soundtrack som regissören själv valde till sin film. All musik framförs av krutgubbarna i AC/DC, filmens ledmotiv är underbara, och smått ironiska, ”Who Made Who”. Man behöver inte vara särskilt uppmärksam för att upptäcka Kings hyllning till bandet. I scenen där en fällbro får eget liv så går det att skåda en minibuss med just AC/DC:s logga.

Definitionen ”skräpfilm” behöver nödvändigtvis inte betyda något dåligt. Det finns en hel del exempel på lågbudgetfilmer som både varit charmiga och underhållande, trots att varken manus eller skådespelarna varit något att skryta om. Tyvärr, så är Maximum Overdrive en skräpfilm som faktiskt är rätt trist. Det börjar visserligen helt okej, men efter halva speltiden (ungefär då Emilio Estevez och de andra skådespelarna blir omringade av lastbilarna och tvingas söka skydd inuti långtradarfiket ”Dixie Boy”) blir det både tråkigt och förutsägbart. Kanske är det Stephen Kings orutin som filmregissör som lyser igenom? Han orkar helt enkelt inte hålla tittarens intresse uppe i 90 minuter. Vem vet, det kanske är svårare att göra en film än att skriva en bok? Det blir helt enkelt för mycket prat och för lite verkstad. Ett typiskt boksyndrom, eller?

Precis som flera andra regissörer så tog Stephen King tillfället i akt att ställa sig framför kameran under några få sekunder. I inledningen så har han en cameoroll som den man som ska ta ut pengar från en bankomat då den plötsligt kallar honom för ”asshole”. Roligt!
Ett år efter filmens premiär så blev Stephen King stämd på (!) 18 miljoner dollar. Under inspelningen råkade nämligen filmens fotograf Armando Nannuzzi ut för en olycka som kostade honom ett öga. En radiostyrd gräsklippare fick, precis som i filmen, eget liv och körde in i en träbit, varpå flisor flög och träffade Nannuzzi svårt i ansiktet.
Filmens brutalaste scen, då en pojke blir överkörd av en ångvält, är egentligen ett misslyckande. Blodpåsen som man använde sig av exploderade för tidigt, vilket ledde till att ångvälten INTE fungerade som en ”tryckpress” och målade rött på gräsmattan. Resultatet blev istället att det såg ut som om pojkens huvud exploderade, ett resultat som Stephen King blev så förtjust i så att han behöll scenen i sin film – som dock klipptes bort av censuren vid premiären.

En sunkig B-film som faktiskt ändå inte är usel. Den sköna blandningen av 80-tal, en mordisk Green Goblin lastbil, explosioner, Rock ´n roll, en bensinmack samt bränt gummi och het asfalt uppväger filmens andra, trista hälft och räddar faktiskt Stephen Kings regidebut från ett fullkomligt fiasko.

Johan Nord