Fanatisk Film - Recensioner - The Man Without a Face

Mr. McLeod (Mel Gibson) är en skygg man som valt att leva i ensamhet p.g.a. sitt vanställda ansikte. I den lilla närbelagda staden är han både känd som "missfostret" och "hamburgerfejset". Hela tiden ryktas och spekuleras det om honom, i negativ bemärkelse. Då den unge killen Chuck (Nick Stahl), tillsammans med traktens tuffa grabbar, beger sig till "missfosterstranden" så slutar det med att de flyr i panik efter att McLeods hund skrämt livet ur dem. Det går snart upp för Chuck att han under flykten glömde kvar sina böcker på klipporna nedanför McLeods hus. Han tvingas åka tillbaka och stöter då på McLeod i egen hög person. Chuck upptäcker att mannen är snäll och då han ser att McLeod tidigare varit lärare så ber han honom om privatundervisning. Vänskapen dem bägge emellan blir allt starkare, men den ställs på prov då uppgifter om den skygge mannens förflutna kommer upp till ytan…

2004-04-21

Mel Gibsons regidebut. Kanske kan man beskriva filmen som en uppvärmning med tanke på att hans nästa självregisserade film (Braveheart) kammade hem fem Oscars, bl.a. för just Bästa film och Bästa regi. The Man Without A Face fick inga Oscars, men är ändå en bra film som berör ett känsligt ämne. Vi har sett det i andra filmer, människor som på ett eller annat sätt kommit ifrån omgivningen av olika orsaker. Här handlar det alltså om en ansiktsskada.

Filmen är varken bu eller bä. Man sätter sig helt enkelt ner och kollar, och lämnar inte förrän eftertexterna rullar över skärmen. Underhållning för stunden, men knappast någonting som man suktar efter att få se igen inom en snar framtid.

I en av huvudrollerna ser vi en ung Nick Stahl. Först efter dryga halvtimmen så noterade jag att det var han. Innan det så hade jag haft lite klagomål på lillkillens skådespeleri, precis som på hela filmen i övrigt. Det visade sig dock bli bättre. Mel Gibson spelar, precis som titeln antyder, mannen utan ansikte. Han gör väl ingen av sina bättre roller, men jag antar att hans karaktär inte heller tillåter det. Till en början så gillar (för den sakens skull inte ogillar) man inte Mr. McLeod. Givetvis så har man ju fog för det och när Chuck sedan visar att han tycker om honom så tinas McLeod upp. Man ska inte döma folk efter utseendet (oftast)!

En dramafilm som duger gott och väl. Tidningen Washington Post beskriver den som "både hjärtslitande och hjärtevärmande". Den berörde dock inte riktigt mig så mycket. Plus till slutet.

Johan Nord