Fanatisk Film - Recensioner - Män Som Hatar Kvinnor

Den undersökande och grävande journalisten Mikael Blomkvist (Michael Nyqvist), som har fått smeknamnet ”Kalle Blomkvist” efter att ha klarat upp ett antal bankrån blir dömd till fängelse för förtal av industrimagnaten Hans-Erik Wennerström (Stefan Sauk). Hans arbete uppmärksammas dock av den förmögne Henrik Vanger (Sven-Bertil Taube), den mäktigaste i den inflytelserika Vangerkoncernen som vill att Blomkvist ska ta sig an ett gammalt mysterium som han grubblat över i fyrtio år – hans brorsdotter Harriets försvinnande. Henrik är övertygad om att hon har blivit mördad, men Blomkvist upptäcker fasansfulla hemligheter som ingen trodde kunde vara möjligt. Tillsammans med hackern Lisbeth Salander (Noomi Rapace), som först anlitades för att kolla upp honom själv inför uppdraget, finner de den ena sanningen groteskare och ohyggligare än den andra tills de står inför den slutgiltiga och chockerande verkligheten.

2007-03-31

Det är väl få filmer i svensk filmhistoria, åtminstone på senare år, som blivit så upphaussade som den här. Superlativen duggar tätt och alla, med några få undantag, tycks älska den. Man pratar lika mycket om fasansfullhet, groteskheter och chock som jag gör i resumén ovan och det är, enligt min mening, faktiskt inte mycket till överdrift heller!

Visserligen är det här, i mångt och mycket, en polisfilm, något som jag gång efter annan hävdat att vi är mycket bra på i Sverige, dock utan att det förekommer så mycket polisarbete. Det är istället journalistiskt grävande som driver handlingen framåt och det är ett grepp som jag gillar skarpt. Det finns mängder av filmer som har begagnat sig av detta och jag gillar många av dem. Journalister gestaltas sällan som så korkade som poliser och det är väl också därför som Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander upptäcker saker som alla andra har missat trots att Henrik Vanger bedrivit egna utredningar i fyrtio år om saken.

Just denna del om själv utredningen är visserligen väldigt bra, men inte det som får filmen att höja sig över mängden. Nej, det är snarare den finess med vilken historien är skriven. Karaktären Lisbeth är synnerligen intressant och det liv hon levt döljer många hemligheter. Vi får veta att hon varit minst en vända på psyket och att hon har ett våldsamt förflutet. Att har traumatiska barndomsminnen är uppenbart och att hennes liv sannerligen inte varit en dans på rosor. Hon är omyndigförklarad och får en ny överförmyndare som, låt oss säga, utnyttjar henne sexuellt. Noomi Rapace gör den här rollen enormt bra och det är inte svårt att leva sig in i hennes psykiska smärta. Undan för undan ges vi pusselbitar till vad som egentligen hänt henne, men det sägs aldrig riktigt i klartext.

Det är alltid trevligt när man får tänka lite själv och även om själva upplösningen kanske inte kommer som en jätteöverraskning så gör faktiskt inte det så mycket. Den där klumpen i magen som infinner sig när man ser en riktigt obehaglig film är ständigt närvarande, eller åtminstone i de scener som på en otroligt naket och närgånget sätt skildrar våldet i filmen. Och då behöver det inte nödvändigtvis handla om fysiskt våld. Visst, man får se en hel del av den varan, men ofta får man tänka sig vad som har hänt och det är fullt tillräckligt för att man ska känna äckel och avsky inför vidrigheterna och minnesbilderna efter filmen sitter djupt!

Förutom Noomi Rapace som imponerar stort, finns det en mängd stabila insatser av svensk skådespelarelit. Många av dem har ganska små roller som Lena Endre och Peter Haber, men det betyder inte att de inte är viktiga för handlingen eller tillför stora kvalitéer till filmen. Jag är också mycket imponerad av Sven-Bertil Taube som jag egentligen aldrig varit direkt förtjust i. Castingen är klockren och alla smälter verkligen in i det de gör, allt från de största svinen till Michael Nykvist själv.

Det finns inte tillräckligt starka ord för att beskriva hur mycket jag ser fram emot nästa film i trilogin – Flickan Som Lekte Med Elden!

Tommy Söderberg