Klass 9A på Johannesskolan
i Malmö befinner sig i en situation där det finns en överhängande
risk för att en stor del av klassen inte kommer att klarar inträdeskraven
till de nationella programmen på gymnasienivå. För
att råda bot på detta startas ett projekt. Elever, lärare
och föräldrar går alla med i ett specialdesignat program
för att höja den generella kompetensnivån i klassen,
och med det inkommer det nya lärare som på ett eller annat
sätt redan utmärkt sig med annorlunda pedagogiskt tänkande,
än vad som tidigare varit brukligt. Målet är att klassen
ska befinna sig bland de tre bästa i landet efter terminens slut.
Men tiden är knapp och utmaningen stor, ska de verkligen lyckas? |
2009-01-06 Även om den här dokumentären till en början ter
sig objektiv inser man snart att den faktiskt är raka motsatsen.
Man har bestämt sig för att de utbildningsmetoder vi generellt
använder oss av i Sverige inte är de mest optimala och påstår
således att den alternativa metod som de nya lärarna nyttjar
helt klart är att föredra. Men även om man skådar
igenom dokumentären på detta sätt finns det helt klart
en del intressanta poänger med den. Personligen hyser jag stort
intresse för skolväsendet, kanske delvis beroende på
min egen, inte allt för lyckade skolgång. Jag kan därför
känna igen mig i en del av problemen eleverna står inför,
medan min numera mer mogna inställning tillåter mig att
även se saken ur ett vuxnare perspektiv. Detta är förstås någonting som binder samman alla de nya lärarna, de verkar verkligen brinna för vad de gör. Inte bara för sina ämnen, utan även för lusten att lära ut. Det är helt enkelt sin egen belöning att se hur eleverna skiner upp och slutligen förstår uppgifterna de tidigare varit så frågande inför. Något som jag ställer mig frågande till, med relation till min egen skolgång, är om det verkligen finns denna typ av lärare i verkligheten? Visst kan jag köpa att speciallärare av olika slag måste ta till annorlunda metoder för att nå fram till eleverna (jag själv gick till exempel bland annat i en klass för extra stökiga elever). Men om man får tro på olika undersökningar som diverse tidningar gjort i samband med experimentet – Klass 9A, så var inte just den klassen den sämst presterande klassen på Johannesskolan. Detta påstås i och för sig heller aldrig rakt ut i dokumentären men det känns ändå som om man försöker vilseleda publiken en smula. Vad som dock påpekas gång efter gång är ambitionen att lyfta betygsnivån i klassen, där målet är att den ska bli en av de tre bästa klasserna i landet. Som mätinstrument använder man gamla nationella prov. För att dramatisera utvecklingen ytterliggare, och för att ge åskådaren en illusion av att man inte riktigt vet hur det ska gå, varvas intervjuer med lärare och elever som tror en positiv utveckling, med mera skeptiska tongångar. Några av de mest korkade uttalandena står skolans rektor för. Hur kan man bara, inför kamera, få för sig att kommentera en av elevernas möjliga avhopp från projektet med ”det är inte det som är syftet med projektet” eller liknande. Man får uppfattningen att nämnda rektor är ute och seglar lite väl mycket i det blå! Avslutningsvis, och i förbifarten, vill jag bara nämna den såkallade Hawthorne-effekten, som jag hittade följande kortfattade beskrivning till på nätet: Enbart det faktum att vi utför en mätning påverkar våra mätobjekt. Det finns en viss motsättning mellan att klart och tydligt informera de deltagande användarna om syftet och upplägget med experimentet och samtidigt minimera påverkan av mätsituationen. Tommy Söderberg |
Klass
9A Diskutera filmen på vårt Forum! |
Klass
9A |