Recensions-exet är sponsrat av



och vill du köpa filmen kan
du t.ex. göra det här:

2010-01-05

Till att börja med får jag väl erkänna att jag inte är särskilt förtjust i maffiafilmer eller romantiserad brottslighet som det så ofta handlar om. Några få har jag väl sett och uppskattat genom åren men någon större referensram har jag inte så några djuplodade analyser och jämförelser lär det inte bli tal om.

Skådespelarmässig fungerar dock filmen bra och att den är på italienska kanske gör att den doftar lite mera maffiarealism än vad som skulle vara fallet annars. Fast realism är väl inte riktigt rätt ord kanske. Snarare handlar det väl som sagt om någon form av romantisering av de fyras vänskap. Dock tycker jag inte att man faller i fällan att glorifiera det våld som huvudpersonerna trots allt blir en del av. Inte för att man visar det på ett avskräckande sätt heller, det bara finns där – liksom.

Något som jag finner vara väldigt märkligt är musikvalet. Redan i filmens första skede konfronteras man av död och destruktion på ett eller annat sätt vilket sekunderna senare ackompanjeras av The Sweets gamla hit The Ballroom Blitz. Det förefaller mig ungefär lika märkligt som att inleda den indonesiska kannibalfilmen Primitif med Kraftwerks We Are The Robots. Och det är inte enda gånga musikvalet till och omkring olika scener verkligen sticker ut rejält.

Filmens längd är dock något som ligger den i fatet. Det blir lite segt att spendera nästan två och en halvtimme med den, och i synnerhet om man inte är särskilt intresserad av genren till att börja med. Fast det är väl å andra sidan kanske inget direkt problem förutom för den som tagit sig på att recensera den då (haha). Men faktum är att jag gillade vad jag fick se! Det är en film man blir glad av hur konstigt det än låter och ger man sig till tåls får man också sitt lystmäte av politiska kommentarer fyllt.

Tommy Söderberg