Recensions-exet är sponsrat av



och vill du köpa filmen kan
du t.ex. göra det här:

2007-08-24

Det här är en film som påverkar och jag tror inte ens det är teoretiskt möjligt att vara oberörd efter den. En känslostorm av idel negativa känslor såsom hat, missmod, besvikelse och avsky väcks och det är helt fantastiskt att för en gångs skull bli så berörd. Det tillhör inte vanligheterna numera men det här är en synnerligen närgången och ultrarealistisk film om några ungdomar på gränsen mot vuxenvärlden. Våldet är brutalt och man väjer inte för att visa hur det verkligen ser ut, istället för att romantisera och försköna. Jag tror inte någon av karaktärerna i filmen mår särskilt bra, vare sig det är ungdomsgängen, mobbarna, offren eller de anhöriga.

En sak som filmen tar upp och som verkligen känns i hjärtat är mobbingen. Har man bara blivit mobbad någon gång så vet man hur det känns och här har vi personer, som inte bara blir psykiskt förtryckta av sina klasskamrater, utan även fysisk förnedrade och misshandlade. Man rycks med och det är lätt att känna sympati för offren. Det är också ganska lätt, när man sitter som åskådare och med all den kunskap man i vuxen ålder har tillgång till, att känna viss empati för skolans värsta mobbare Sam som spelar med bravur av Noel Clarke, som dessutom har skrivit filmen. Han är hård och fylld av hat mot sin omgivning, men under ytan – vad döljer sig där? Är det egentligen inte honom man bör tycka allra mest synd om fast man hatar honom över allt annat? Det är förmodligen han som mår sämst av alla och som verkligen kräver all uppmärksamhet. Mest besviken blir man väl förstås på vuxenvärlden, som i filmen är relativt frånvarande, bortsett från en tungt kriminell farbror och föräldrar som tycks vara helt ovetande om vad som händer med sina barn.

Det finns också utrymme för en kärlekshistoria mellan raderna och även om den inte tydliggörs förrän framåt slutet av historien på fullt allvar, så är det precis vad som behövs för att lätta upp stämningen från allt det våldsamma och svarta. Låt vara att just den del innefattar några slitna klichéer som kanske varit bäst att undvika, men det är inte så vitalt att det förstör helhetsintrycket. Det är bara lite synd att man inte kunde vara lite originellare när man lyckats så bra med de övriga delarna av filmen.

Skådespelarna funkar hur bra som helst och även om det inte är någon som direkt släpar efter är det ett par namn som utmärker sig lite extra. Aml Ameen som Trife och Jamie Winstone som spelar den gravida Alisa’s (Red Madrell) kompis Becky. Eller, kompis och kompis förresten, hon verkar mest bry sig om sig själv och drar sig inte för att utföra avsugningar som betalning för knark eller för den delen fullskaliga samlag för pengar. Dessutom har hon mage att förringa sina handlingar och skylla ifrån sig på andra hela tiden. Mer ego bitch har jag sällan skådat och hon är på något sätt ännu värre än de utpräglade mobbarna eftersom man hela tiden kan veta var man har dem. Becky tycks istället vända kappan efter vinden för att skydda sitt eget skinn, sina egna värderingar och sina egna fördelar.

Så var det det där med närgången sex då. Det visas naturligtvis ingen riktig penetration eller könsdelar i filmen och det säger jag inte bara för att filmen är brittisk, utan snarare för att man faktiskt, efter att man sett den, lätt skulle kunna tro att det faktiskt visas mer än det faktiskt gör i filmen. Det pratas så mycket om fitta och att knulla i filmen att man faktiskt går på det lite grand, dessutom är någon av ”sexscenerna” filmad på ett sånt sätt att illusionen blir ganska verklighetstrogen. Ungdomarna tycks förstås inte bry sig så mycket om vem som sätter på vem utan skryter vilt och brett om vem man satt på det senaste halvåret. Detta gäller både tjejerna och killarna och vi ska komma ihåg att det alltså handlar om femtonåringar! En av mobbinggrunderna är förresten sexuell oerfarenhet…

Rekommenderas hur starkt som helst, men om du är förälder bör du kanske tänka efter en eller två gånger innan du ser den så du inte chockas av verkligheten!

Tommy Söderberg