Fanatisk Film - Recensioner - The Inner Life of Martin Frost

Martin Frost har just skrivit klart sin nya roman och lånar ett par vänner stuga på landet för att vara ensam och återhämta sig från ansträngningen. Det dröjer dock inte länge förrän han angrips av idéer till en ny berättelse och bestämmer sig för att genast ta tag i utmaningen, fyrtio till femtio sidor är det tänkt att historien ska bli så det borde gå ganska snabbt. Men märkliga saker börjar hända, en morgon ligger en okänd kvinna i sängen bredvid honom som påstår sig vara systerdotter till en av stugans ägare. Detta visar sig naturligtvis inte vara sant men en märklig kärleksrelation tar ändå sin början. Än märkligare blir det när själva hennes existens tycks stå i direkt samband med hans progress av den nya historien. Är hon verklig eller är hon bara en produkt av hans fantasi?

2008-08-31

Det jag gillar med den här typen av drama, som utspelar sig kring en enda person, är just det. Att det inte finns särskilt många olika karaktärer och att de som finns istället blir så mycket viktigare och djupare. Det kräver naturligtvis också extra talang från de inblandade för att lyckas fullt ut och här kan jag känna att de brister lite här. Petig som jag är tycker jag mig ibland tvivla på, framförallt, titelrollskaraktärens äkthet men med den irriterande egenskapen att jag inte riktigt kan sätta fingret på varför. Det kan vara bristande regi från Paul Auster, som kanske är mer författare än filmregissör, eller också är David Thewlis helt enkelt inte tillräckligt övertygande. I vilket fall som helst vill jag ta tillfället i akt att poängtera att jag verkligen är extremt petig här och nu i detta avseende!

Historien i sig lockar mig. Jag är nästan alltid fascinerad av sånt som inte helt kan förklaras eller knytas till varken fantasi eller verklighet, sånt som balanserar i gränslandet mellan inbillningar och den reella världen. Lägger man också till en surrealistisk underton med vibbar av nihilism blir saken än mer intressant. Detta ligger kanske lite i sakens natur eftersom det aldrig berättas i klartext hur saker och ting egentligen ligger till. Dessutom har den berättarröst som kantar filmen den egenskapen att den skapar en sorts metaberättelse av innehållet. En berättarröst berättar en historia om en författare som berättar en historia och som eventuellt också berättar en annan historia för sig själv än den historia han präntar ned. Eller också är det så enkelt att vi får ta del av en visualisering av den historia som vi från början informeras om att huvudpersonen ämnar att skriva.

Med detta i åtanke är det väl ingen större överraskning att filmen inte svävar ut allt för mycket från själva kärnan. Det handlar alltså inte om ett filmskapande som innebär innovativa kameravinklar eller annat som gör att själva filmhantverket unikt på något sätt. Jo, det finns förresten några scener där närvaron intressant kameraarbete är närvarande. Inget märkvärdigt egentligen men symbolismen av ensamhet när livets stora kärlek ändå finns på så nära håll är ytterst påtagligt. Detta förstärks naturligtvis också lite extra av den utmärkta dialog som filmen är bekransad med. Det är ofta djupgående och med referenser till olika författare och framförallt olika filosofers teorier om skilda ting. Om ett träd faller i skogen utan att någon hör det, frambringar det ändå någon form av ljud? Eller kan man rent av hävda att trädet inte ens existerar?

Kort sagt tycker jag att jag fick ut en trevlig stund av filmen, den var underhållande och har också den filosofiska egenskapen att den dröjer sig kvar i medvetandet en bra stund efter att man sett den, för att man liksom ska försöka klura ut vad det egentligen var som hände. Jag kunde inte genast bestämma mig för vad jag tyckte om den, om den var bra eller bara medioker, en viss tid att smälta den kändes behövlig och det är enligt mitt förmenade en synnerligen bra egenskap hos en film, dock alldeles för ovanlig.

Men nu har jag bestämt mig, jag gillar det här!

Tommy Söderberg