Fanatisk Film - Recensioner

Tre unga konststuderande tjejer åker på en liten resa till Slovakien för att festa. De njuter av livets goda och unnar sig allt gott oavsett vilka tår de trampar på längs vägen och är allmänt bitchiga, åtminstone är någon av dem det. Snart är de dock föremål för en auktion där de är objekten och de säljs mot sin vetskap till högstbjudande. Detta är en mycket lukrativ och vidsträckt affärsverksamhet där mycket rika människor får chansen att mot betalning tortera och mörda. Semestertrippen förvandlas till en mardrömsresa där de äckligt rika kan förverkliga sina innersta sadistiska fantasier och mest perverterade drömmar med dem.

2007-12-17

Jag kan väl inte påstå att jag var så där jättefrälst i Eli Roth första installation i serien och strikt talat är väl den här egentligen inte så där jättebra heller. Det finns dock några förmildrande omständigheter som gör att filmen faktiskt hamnar på godkänt i slutändan.

För det första så utnyttjar man att det här faktiskt är en uppföljare till en ganska omtalad film, alla vet vad som ska hända, vilket gör att eventuella överraskningsmoment är tämligen bortkastade. Istället väljer man att berätta mycket av historien från förövarna/kundernas synvinkel. Mystiken är borta men de hindrar inte att man får till parallellhistorierna ganska bra på detta sätt. Det är heller inte helt självklart i vilken riktning alla karaktärerna kommer att utvecklas i och det är ju skönt att de finns lite okänd mark att filosofera lite kring under tittandet.

Men samtidigt används det på tok för mycket klichéartade lösningar för att få ihop historien och knyta till säcken. Detta känns krystat och är en klar besvikelse, man har sett det förr och skulle önska att Eli Roth kunnat skriva ett mer komplicerat och innovativt manus. Grundhistorien är det inget fel på men i slutändan blir det lite tjatigt. Dessutom kan man inte komma ifrån att många av karaktärerna är otroligt stereotypa även om det faktiskt är förvånansvärt välspelade.

Effektmässigt funkar filmen väl, fast med handen på hjärtat hade jag faktiskt önskat mig mer och råare våld. Det är rätt mycket uppbyggnad, som visserligen fyller sin funktion, men ett par något mer utstuderade scener hade inte skadat. Troligen kommer dock den som är mera ovan att handskas med den här typen av våldsamma filmer att se betydligt mer än jag (och kanske även betydligt mer än vad som faktiskt visas) då hjärnspöken av det slaget inte är helt ovanligt i sådana här sammanhang. Det mest kända exemplet på detta fenomen är väl Texas Chainsaw Massacre – 1974, men det är en annan historia…

Tommy Söderberg