Maxine
Conners (Sigourney Weaver) gifter sig med Dean Cumanno (Ray Liotta)
och allt verkar frid och fröjd. Efter en vild tillställning
däckar dock Maxine på bröllopsnatten precis innan det
ska till att hända. Frustrerad faller Dean för sin sekreterare,
givetvis kommer Maxine på dem och det blir genast skilsmässa.
Allt är planlagt in i minsta detalj och sekreteraren är i
själva verket Maxines dotter, Page (Jennifer Love Hewitt). Tillsammans
har de redan svindlat sig till stora summor, men när skatteverket
är efter dem bestämmer de sig för en riktigt stor bluff.
De ska blåsa miljardären William B. Tensy (Gene Hackman)
på en rejäl summa pengar. Konflikterna mellan mor och dotter
sätter käppar i hjulet för planen och att Page dessutom
samtidigt råkar bli kär i en bartender gör inte saken
enklare. |
2004-04-09 Till en början lägger man märke till hur skådespelarna och framför allt Sigourney Weaver spelar över ganska kraftigt. Först störde jag mig på det även om orsaken till detta är ganska tydlig. D v s att göra det tydligt för tittaren att hon bara luras och spelar ett spel i filmen. Med det i åtanke gör hon ett alldeles utomordentligt jobb. Det hindrar förstås inte att Jennifer Love Hewitt stjäl showen, för hon är helt klart bäst i hela filmen. Jag gillar bråken mellan Mor och dotter och mycket av filmens intriger bygger kring detta. Det är väl egentligen inget märkvärdigare än att dottern vill lämna boet, medan mamman inte tycker hon är mogen för det, som hämtat ur verkligheten alltså. Gene Hackman spelar rollen som den stenrike William B. Tensy och även han spelar över en hel del. Fast man stör sig inte lika mycket på det, för när han kommer in i filmen har man redan satt tonen och det blir accepterat på ett annat sätt. Hur som helst gör han rollen som kedjerökande, äcklig gammal gubbe riktigt bra och jag måste erkänna att det nästan vänder sig i magen vid ett par tillfällen. Så skådisarna är alltså överlag bra. Vad finns det mer att säga då? Musiken skulle nästan kunna vara hämtad ur Mission Impossible för man får helt klart vibbar därifrån, allt för att framhäva deras svåra blåsning. Det ena efter det andra går på tok och det är inte annat än att man faktiskt får lite sympati för dem. Hela tiden känns det som om man inte riktigt är säker på vem som blåser vem och man får ständigt vara på sin vakt, för när man minst anar det kommer det en dramatisk vändning på klacken. Betyget för den här filmen blir till slut gott även om den hamnar i skuggan av filmer som Dirty Rotten Scoundrels med Steve Martin och Michael Caine och framförallt klassikern The Sting med Robert Redford och Paul Newman. Tommy Söderberg |
| Heartbreakers Regi: David Mirkin 2001 Komedi |
|
Heartbreakers |
