Vill du köpa filmen kan
du t.ex. göra det här:


Karen (Sarah Michelle Gellar) jobbar med hemvård i Tokyo, Japan. En dag får hon ta över och vikariera för sin kollega Yoko (Yoko Maki) som försvunnit spårlöst. Hon beger sin till en gammal kvinnas hus och möts av något hon i sin vildaste fantasi inte hade kunnat förställa sig. Innanför dörren slår för det första misären emot henne. Hon finner också den något apatiska kvinna hon kommit dit för, på golvet. Efter att hon städat upp röran ger hon sig på upptäcktsfärd i huset och finner en pojke intejpad i ett skåp på övervåningen. När hon anmäler saken till polisen börjar hon förstå att det inte är första gången något mystiskt inträffat i huset. Både hennes egna och polisens undersökningar pekar på att huset är besatt av vrede och att alla som sätter sin fot i huset dör en våldsam död.

2005-02-18

Det här är väl en av de mer omtalade amerikanska skräckfilmerna på senare år. Frågan är om den klarar av att stå på egen hand eller om det bara är en i raden av remaker på asiatiska succéfilmer.

Låt oss säga att det är en väldig tur att filmen börjar direkt så att säga, det hinner inte gå speciellt många minuter förrän mystiska och oförklarliga saker börjar inträffa. Det är tur säger jag, därför att filmen är faktiskt inte vidare intressant och det krävs en sån här åtgärd för att man över huvudtaget ska orka intressera sig för den. Det som följer efter dessa inledande minuter är tyvärr inte vidare intressant eller medryckande. Vid vissa enstaka tillfällen kan man visserligen påstå att filmen är semiintressant, men den blir aldrig speciellt originell. Nu måste kanske inte en film vara originell för att gå hem hos den stora breda massan, men jag tycker att det görs på tok för mycket publikfriande filmer för att det här ska kännas lyckat.

Filmen fortsätter att sväva någonstans i gränslandet mellan semiintressant och tråkig. Samtidigt vill jag dock påstå att en del av filmens scener faktiskt är lite skrämmande och i viss mån överrumplande. Tyvärr tycker jag inte att det räcker hela tiden ut och jag tycker att det är synd att man ofta valt att gå den lätta vägen istället för att ta ut svängarna ordentligt.

Eftersom det här är en remake av en asiatisk film, gjord av originalregissören, hamnar man nästan i en slags paradox. Stilen är ömsom asiatisk med mycket statisk kameraföring och sparsam musik, ömsom väldigt amerikansk med lika typisk musiksättning som kameraföring. Likaså kan man kalla berättartekniken för en hybridlösning, den asiatiska fragmenterade stilen blandat med den amerikanska tekniken att berätta rakt på utan krusiduller.

Skådespelarinsatserna är väl överlag ganska bra även om jag personligen inte skulle bli ledsen om Sarah Michelle Gellar hade en mindre roll. Inte för att jag egentligen tycker att hon är dålig utan för att hon inte tillför speciellt mycket. Hade hon å andra sidan haft en mer betydande del av filmen kanske hon hade kunnat utveckla sin rollkaraktär till något intressantare och mer en flerdimensionell sådan. Hur man än vänder sig blir det fel alltså, både mer och mindre Gellar hade varit bättre.

Så är det ju då slutet, något som är väldigt viktigt i den här typen av spökhistorier. Jag tycker att slutet är filmens starkaste del, som tur är känns det som om regissören (Takashi Shimizu) spelar ut sina starkaste kort här och dessutom alla på en gång.

Filmen är sevärd en gång men inte mer.

Tommy Söderberg

The Grudge
Regi: Takashi Shimizu
2004
Horror
The Grudge