Fanatisk Film - Recensioner - Grave of the Fireflies

“21:a september 1945, det var dagen jag dog.” Så börjar denna verklighetsbaserade tecknade film om 14-åriga Seita och hans 4-åriga syster Setsuko. Filmen inleds med att huvudpersonen ligger på en tågstation och dör av svält för att sedan, på en äng full av eldflugor, återförenas med sin systers ande. Därefter kommer berättelsen om hur en pojke försöker skapa ett liv åt sig och sin lillasyster i andra världskrigets Japan, i tider av kris och ständiga amerikanska bombräder. Detta är en berättelse om syskonkärlek och om de vuxnas svek, men också om stolthet och känslor av skuld. Det är en långsam, plågsam vandring mot en oundviklig katastrof. Efter att deras mor dör i en bombräd och deras far, som är befäl i marinen, inte går att nå tar de sin tillflykt till en faster som är snäll och vänlig den första veckan men sedan blir hon allt otrevligare och är helt oförstående för Seitas behov av stöd och hjälp. Han lämnas ensam att ta hand om sin lillasyster och hantera sin sorg och sakta men säkert svälter de båda syskonen ihjäl.

2005-04-22

Denna stillsamma och väldigt sorgliga film från Studio Ghibli, som gjort filmer som Spirited away och My Neighbor Totoro, är baserad på boken A Grave of Fireflies skriven av Akiyuki Nosaka, där han behandlar sina skuldkänslor över att han som 14-åring misslyckades att hålla sin syster vid liv. Hon dog, precis som Setsuko, av svält.

Förutom att denna film, som vanligt när det gäller filmer från Ghibli, är extremt vackert tecknad och animerad så är det rätt befriande att se en film som beskriver andra världskriget ur ett annat perspektiv än det vi här i västvärlden är vana vid, ett perspektiv där japaner är offer snarare än illvilliga förövare. Filmen tar aldrig ställning för den japanske kejsaren utan visar det helvete de vanliga japanerna, bönder, studenter och alla andra, tvingas leva i. Här nämns amerikanerna bara i samband med bombplanen och kanske är det ett av skälen till att denna film inte omfattas av det distributionsavtal som Disney har med Studio Ghibli. Det och att filmen är så tung, för detta är en av de starkare filmer jag sett på ett tag nu och den känns fullständigt realistisk, torts att den är tecknad, eller kanske på grund av?

Som jag sa så är filmen väldigt väl animerad och man har verkligen fått till mimik och rörelsemönster hos Setsuko. Hon känns verkligen som ett litet barn, med samma sorts tafatta svårigheter med vissa finmotorikiska detaljer som barn tenderar att ha.

Filmen har fått en del kritik för att de vuxna i filmen inte ingriper när Seita och Setsuko sakta svälter ihjäl och om de ingriper så är det för att misshandla Seita när han försöker skaffa mat. Själv tycker jag inte att det är orealistiskt. Tvärt om tycker jag att det känns precis som man kan förvänta sig att människor kommer bete sig, särskilt i tider av krig och ransonering, då är det många som visar sig från en betydligt mindre ädel sida än när mat finns i massor och man aldrig behöver gå hungrig eller riskera att bli dödad av bomber. Det är just det, det att det inte bara skulle kunna hänt utan faktiskt har hänt som ger den ännu lite styrka (om den nu skulle ha behövt det) och jag kan mycket väl tänka mig att Akiyuki Nosaka inte var ensam om att bli sviken av de vuxna och känna skuld över att inte ha lyckats rädda livet på ett syskon eller en vän.

Mycket stark, mycket bra och mycket tung film som jag starkt rekommenderar.

Tobias Eggeby