Vill du köpa filmen kan
du t.ex. göra det här:

2004-09-05

På många sätt gav denna dansk-brasiliansk-kanadensisk-brittiska samproduktion en känsla som påminde om den jag fick av "One Hour Photo", en stilla känsla av ödesmättad oundviklighet, en känsla av att det finns bara en väg som filmen kan ta och det är inte en bra väg. Känslan är dock inte lika stark i "Fear X" som i "One Hour Photo" men den finns där. Filmen liksom flyter fram i ett lågt tempo fast ostoppbar på något sätt, som en långsam men mäktig flod.

Fotot i denna film är väldigt vackert. Varje bild är ett konstverk, rent och välkomponerat. Ljuset och bildkompositionen är klockren yrkesskicklighet och Turturro, som ofta får spela korkad (O Brother, Where Art Thou?) eller galen (Secret Window) gör en väldigt bra prestation som den dystre Harry, en man som inte riktigt lever och som inte lyckas komma vidare med sitt liv innan han fått de svar han söker.

Problemet för denna film, som thriller, är att Harrys sorgearbete tenderar att vara mer intressant än själva jakten på mördaren. Detta är mer ett porträtt av en man än en spännande mordgåta, även om den biten självklart inte på något sätt är oväsentlig. Det är bara det att det personliga tycks ha varit mer intressant för Nicolas Winding Refn, filmens regissör, som även gjort Bleeder och Pusher. Detta gör att filmen för mig känns mer som ett drama än en thriller, men sen var det ju det där med stämningen, känslan av det oundvikliga. Själv tycker jag det är väldigt befriande med thrillers som vågar gå på djupet och utforska människorna som är inblandade och vad som händer med dem.

Den här filmen är inte bara väldigt vacker utan innehåller även en del drömsk symbolik, inte mycket men ändå ganska talande. Det är bara synd att man, i en enda sekvens, 10 minuter från slutet drar den lite för långt, men så är det å andra sidan det enda i hela filmen jag skulle vilja anmärka på. Allt annat tyckte jag om.

Tobias Eggeby