Fanatisk Film - Recensioner

Två bröder som delar hus med varandra bjuder över sina närmaste grannar på en trevlig middag. Vad grannarna inte anar är att allt inte står rätt till och att de kommer att bli föremål för en ultimat förnedring! Snart är de maktlösa i brödernas våld och det enda som kan få mardrömmen att sluta är döden – eller?

2010-04-18

Jag har sett min beskärda del av lågbudgeterad skräpfilm och kan konstatera att även om den här filmen inte kan stoltsera med någon högre budget är det ingalunda en skräpfilm. Faktum är att jag blev lite överrumplad av den och inte hade förväntat mig en riktigt så motbjudande terror som filmen levererar. Det säger jag i ordets mest positiva bemärkelse och jag gör gärna jämförelser med Funny Games. Inte för att den här filmen kommer i närheten, långt ifrån, men för att upplägget är snarlikt. Våldet är inte visuellt explicit men är ändå närvarande på ett sätt som lär chockera även de mest hårdhudade filmtittare. Vi bjuds både på lemlästningar och sadistiskt sexuellt våld i en form som jag sällan har sett förr. Det är inte utan att man får säga att jag blev lite imponerad.

Men filmen är inte en enda lång våldsorige och tur är väl det kanske. Nej, filmen är egentligen uppbyggd i tre delar där den första ungefär går ut på vad jag har beskrivit ovan. I andra delen ges istället någon form av förklaring till varför det första hände och i den tredje ställs allting på ända. Man är inte längre säker på vad som hände och den allra sista avslutande scenen är vad som verkligen gör filmen till vad den är. Den gör att filmen får en poäng bortom det uppenbara och blir ett seriöst inlägg i någon sorts samhällsdebatt. Den visar att filmen är genomtänkt och inte bara hopklippt med ambition att chockera sin omgivning. Den här filmen, även om den är kort (knappt 30 minuter), har något att säga också!

Skådespelarmässigt är filmen ingen fullträff för även om jag gillade Robert Nolans insats i Worm hur mycket som helst tycker jag inte att det fungerar lika klockrent här. Överspeleriet är ett problem som gör att trovärdigheten påverkas negativt och det är väl filmens största problem. Detta gäller framförallt den första delen som är den mest chockerande. Att se grannens dotter brutalt våldtagen framför ögonen på sina föräldrar är en mycket stark scen, men eftersom föräldrarna (Robert Nolan och Kelly Marie-Murtha) spelar över lite för mycket tappar det lite. Dottern – Abigail, själv (Danielle Barker) är däremot hur bra och trovärdig som helst! Daniel Reininghaus – filmens regissör, gör kanske den viktigaste rollen av alla. Han lyckas vara diabolisk, missförstådd, skör, och sadistisk på en och samma gång. Jag tror inte filmen hade fungerat lika väl utan honom.

Filmen verkar ha blivit överöst med festivalpriser och det är, som jag inledningsvis var inne på, en stor skillnad mellan den här och den genomsnittliga lågbudget skräckisen. Och även om omdömet i slutändan blir lite ambivalent vill jag rekommendera filmen till både dem som tycker om starka våldskildringar i subgenren Terror och de som vill ha en underliggande och mer allvarsam poäng eller rent av inlägg i samhällsdebatten.

Tommy Söderberg